Jag har ingen ork, ingen vidare lust, jag sover flera timmar per dygn även om jag har svårt att somna på natten, jag är ensam nästan hela tiden, jag gråter mycket. Jag vet inte vilken slutsats man kan dra av det, men det känns då inte alltför vidare fint. Eller det känns inte fint alls om jag ska vara rak.

Jag ringde mamma nyss. Vi sågs för bara några timmar sedan, men nu när jag är vaken igen och känner hur mycket allt går emot så känner jag att jag behöver henne igen. Jag sitter ju och gråter just nu. Skakar. Det är patetiskt, men det är sant. jag vill inte att det ska vara sant, jag trodde att jag vara bättre än så, men tydligen så är jag inte det. Jag fixar inte det här nu. Inte ensam. Världen utanför är så fruktanvärt glad och lycklig. Jag kan se den och jag kan höra den, men jag kan inte komma åt den. Jag vill gå ut och sitta hela nätterna nere vid bryggan och bara vara, men jag kan inte. Det bara inte går. Det är något som tar emot så fruktansvärt mycket att det finns inte. Dagarna är det ju inte tal om, då är det ännu mer lycka och glädje ibland alla andra. Så många människor. Det går bara inte. Vi skulle ha åkt och badat i söndags när jag sov över hos mamma, men då hade hon så ont i ryggen och jag var så borta av mina tabletter att vi inte kom iväg. Emelie, Niklas och Johanna kom iväg. Men alltså inte vi. Jag har bett om att vi ska åka iväg men det är lite svårt att få ihop. Eftersom att jag har så svårt att ta mig utanför dörren ensam också. Jag förstår om inget utav det här verkar vettigt eller rimligt, det är ett enda kaos i mitt huvud, så det är ju inte konstigt om det blir ännu mer konstigt på papper.
Jag trodde först att jag skulle klara av den här eftermiddagen och framför allt kvällen ensam, Miss Marple som det är och allt. Novellen. Men nu kommer det inte funka. Så jag tänkte att mamma kanske kan hämta mig eller så får jag ta mig dit själv men så kan jag i alla fall sova där. Men hon svarade inte på mobilen och hemma svarade syrran. Med svaret att hon är ute hos Madde. Det var det knytnävslaget. Så jag blir ensam ikväll i alla fall, hur i helvete nu det ska gå till. Jag ska inte säga vad jag vill göra, men jag kan säga att jag i alla fall inte vill dö. Det verkar för fegt. Men jag vet fan inte hur jag ska klara mig! Jag ringer inte rådgivningstelefoner och jag åker inte till psyk. Och även om jag av någon anledning skulle göra det sistnänmda så gör jag det ändå inte utan mamma och då blir det inte av i alla fall. Det är som när man ska be om hjälp innan man faller eller innan man skär sig, men vem tusan gör det? Jag gör det inte i varje fall. De gånger då jag har gjort det så konstateras det ändå att jag fär för frisk (eftersom att jag kan be om hjälp), så då behöver jag den inte. Och vad är det då för mening? Det kanske bara är jag som inte kan se det, jag vet inte. Det river och sliter i kroppen - jag håller på att gå sönder så fruktansvärt jävla hårt! Vet jag verkligen att jag är en bra människa? På riktigt, vet jag det?

Jag saknar min mamma. Jag tror att jag saknar Emil också. Jag har tänkt på honom en hel del den senaste tiden. Mest i samband med att jag inte vill tänka på honom. Men jag kan inte låta bli att tänka tillbaka. Fast jag vill inte vill inte vill inte! Jag är så jävla trött på det, försvinn ifrån mina jävla tankar! Ta din brudjävel med dig och försvinn långt åt helvete! Om du inte kan vara min vän, vilket du bevisligen inte kan.
Jag har tänkt på det som Genki sa också (av vilken jävla anledning han nu sa det). Att det går rätt snabbt från det att jag börjar gilla en person tills dess att jag ligger med honom (det har kommit att bli honom under de senaste åren). Jag vette fan vad han menar med det, och han har defentitivt ingen rätt till att säga så. Jag bryr mig inte om ifall det syns "offentligt", det är inte så fruktansvärt många som läser det här i alla fall. Och i vilket fall som helst så har jag kommit fram till följande; när jag verkligen, alltså verkligen, tycker om en person, rentav älskar, då rör jag inte den personen över huvud taget. Det bara är så. Jag vet inte varför. Sex ska betyda så fruktansvärt mycket i vissa fall men i andra inte betyda ett skit, då kan man lika gärna ignorera det från början. Det var som han i Borås sa, om två personer har ett förhållande så tar alla andra förgivet att de ligger med varandra, och varför är det så? Varför är det så? Det börjar jag bli jävligt less på. Men det är ju bara mina tankar. Jag orkar inte tänka något mera nu.

Mamma hörde av sig och jag får komma över lite senare och sova där i alla fall. Tack och lov för det. Det är bara några timmar kvar nu, det måste jag kunna klara av. På ett eller annat sätt.

Och javisst ja. Var och kollade på boll- och kedjetäcken på hjälpmedelscentralen med mamma tidigare idag. Ett kedjetäcke blev det. På åtta komma nåtkilo. Jag får det väl om någon månad eller så, men jag hoppas att det går snabbare. Sen gick vi i Vällingby ett tag och åt och kollade runt lite, men jag var så fruktansvärt trött, av medicinen antagligen, att det nästan var en plåga. Men ja, kedjetäcke.

Jag har börjat sätta ord på min värld nu. Det är inte mycket, knappt en halv sida, men det är i alla fall en början. Och en början som jag än så länge känner mig rätt så nöjd med. Det är väl alltid nåt, eller hur? Hur fortsättningen går får vi se, jag kan ju alltid återkomma i tankarna. Och det kommer jag att göra.