Jag älskar dig, Christian. Jag älskar dig!

Ja. Just nu är jag nog som Felicia. Jag vill bara inte vara Felice längre. Även om jag alltid kommer att förbli med e. Men den här gången är jag faktiskt din. Före och efter Felice.

Jag ser vad du tänker, en idiot som står och glor. Men det är inte som du tror, nej jag lovar, det är värre.

Jag föll och jag faller,
Ingen håller, ingen höll.
Dom som fanns där när jag föll
Ville se mig bakom galler.

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Är det inte dags att du en gång för alla öppnar ögonen världen och erkänner för dig själv hur mycket du alltid har avskytt mig? För du vet världen, jag klandrar dig inte, men jag avskyr dig inte lika mycket tillbaka heller.

Är det okej om jag skulle dö i sömnen? Jag hoppas det.

Psst, du! Glöm aldrig bort att kamerorna alltid ser dig. Även i mörkret. Ett tag försökte jag gömma dig ifrån dem, men nu kan jag inte längre det. Ha alltid med dig i bakhuvudet att de ständigt kan se dig. Överallt.

Men vad i helvete!? Var fan tog mitt inlägg vägen? Det var ju bara en jävla rubrik som publicerades! Argh!!!

Jag har varit rätt låg den här veckan. Framför allt på kvällarna. I onsdags trodde jag på allvar att det var min sista kväll vid liv. Kan inte förklara varför, det var bara en känsla som trillade ner över mig. Idag har jag fått tillbaka lite ork och livsglädje. Tog en lite längre morgonrunda, åt frukost (!), läst ett tag och nu har jag just svängt ihop en kladdkaka. Tänkte ta och vila en stund nu för att orka med lite längre promenader och kvällen. Bortbjuden till gammelmoster på pensionärsfirande, och innan dess kommer mamma förbi och hjälper mig med att kolla upp om jag får använda gymet och simhallen för Stockholms funktionshindrades riksförbund eller vad det kan tänkas heta. Var inne i onsdags och skulle höra mig för, men då hade ju självklart receptionen bara öppet på tisdagar, fredagar och lördagar. Nya försök idag och hoppas på det bästa.

Så värdefull man känner sig när den så kallade bästa vän är lika gladlynt av sig som Riddar Kato och inte har en uns av vänlighet i rösten som på ett automatiskt band. Det är väl så det känns antar jag. Än en gång gråter jag. Som varje dag hela veckan. Det slog mig att du aldrig någonsin tackade för något du fick. Inte julklappar. Inte presenter. Inte kort.
Inte en enda vän kvar. Ingen.

Gudmor med familj (sysslingar) kom över på inflyttningsfika idag. Slet som ett djur timmarna innan för att hinna pussla ihop råttburen innan besöket. Lyckades med några minuter till godo. Snabbdusch. Då fick jag grymt ont i magen och runt bak i ryggen. Mamma fick hjälpa mig ur. Sen kunde jag inte stå upp rakt eller gå normalt på en halvtimme minst. Värmde riskudden, la mig i soffan och fokuserade på att andas lugnt. Gallstensanfall? Jag vet inte. Spred sig till samma ställen som igår, men inte lika intensivt.
Sen dess har jag varit ur gängorna och bara legat. Ätit för att få upp sockret. Jobbig huvudvärk hela kvällen. Nu rödgråten och trött. Orkar inte riktigt med det som kallas för livet. Släck ner mig ett tag?

Okej, så det blev ingen alkohol igår. Hittade påskmust light på Ica, som inte fanns någon stans alls över påsk (!). Det räckte med must, klarade mig utan vodkan. Inte blivit något idag heller, även om förmiddagen i stort sett bestod av ångest och endast ångest. Syster kom med tillsammans med mamma fastän inget hade sagt något. Kaos. Panik. Inget fungerar. Parkdag med bostadsrättsföreningen. Inget schema alls. Ännu mer panik. Dras åt i bröstet, svårt att andas. Drar några drag med krattan, ont direkt. Kryper ner i sängen i mörkret, syster ute i vardagsrummet, vill inte. Fel i planeringen. Vill inte, vill inte.
Går med på Pizza Hut till kvällen. Mår helt okej, klarar av omvärlden. Efteråt ont. Rätt mycket. En spetsigt pekfinger rakt in i revbenen/under bröstet. Ett hårt. Borrar sig envist längre in. Känns som så i alla fall. Gör ont att andas. Sprider sig över till höger sida. Magen svullnar upp. Gör inget alls, men hör ont ändå. Tim fick följa med mamma och syster. Nerkrupen i soffan under filten. Nästan kramp i bröstet och överarmarna. Trött på att ha ont. Ledsen över att ha ont. Måste söka hjälp, vet inte hur. Inte akut, vårdcentralen? Vill stänga av. Allt ont som tuggar mer och mer. Ont bak i ryggen. Sova redan? Vill bli människa. Inte sjukdom. Försöker vara glad, lyckas någorlunda offentligt. Vill bli frisk. Måste bli frisk. Frisk.

Möter mig själv i spegelbilden. Avskyr det jag ser. Fett och äckel. Ful. Skabbig. Vill aldrig mera äta igen. Önskar att jag hade konditionen till att sticka ut och springa flera mil. En frisk kropp som tillåter flera timmar om dagen på gym. Bara bli av med allt äckel.
Groggat tillsammans med medicinen de senaste kvällarna. Borde inte, men vad spelar det för roll? Har ingen kvar längre. Jag och Tim nu. Har ont i kroppen. Kring gallan och magen. Orkar inte göra något åt det. Helt slut.
En maskin tvättad igår, invikt idag. Storrengöring av burar, råttgrejer och råttrum/garderob. Inredningen ligger i blöt. En överdel färdigskurad, de andra står och "luckras upp" ute i regnet. Det får räcka. För nu.

Ju längre tid i ensamhet som går, desto mer känner jag mig som ett stort misstag. Ett enda stort misstag.

Har bara sovit idag i stort sett. Kroppen tar allt mer stryk. Illamående, yrsel, magont. Vill inte äta, inte dricka. Inte göra något. Orkar inte. Orkar inte alls.

Om du aldrig får se mig igen, så vet du att jag är nära.
Ty blodets röst är stark och tystnar aldrig, min kära.
Vida omkring ska den ljuda så du alltid vet.
Min skugga vandrar vid din sida i all evighet.

Känslorna och måendet har varit blandat idag. Förmiddagen var helt okej. Svängde ihop en sockerkaka, läste lite och fick ett ryck och diskade upp all disk. När jag vaknade upp efter min cirka två timmar långa powernap var jag i stort sett urladdad. Mer trött efteråt än innan. Saknad både inspiration och motivation. Och jag inser mer och mer att mitt positiva ryck bara skedde av "självförsvar" för att distansiera mig ifrån vad som händer. Känner en stor besvikelse gentemot mig själv, jag klandrar mig själv hårt. Upplever ett fysiskt, smått brännande och huggande tryck över bröstet. Framför allt på vänster sida. Men även ett tryck över andningsmekanismerna. Jag intalar mig själv att jag förtjänar det, att det är rätt åt mig, samtidigt som jag nog blir tvungen att erkänna för mig själv att det antagligen är en stark ångest framför medicinska problem. Att det nog mest sitter i mitt huvud, mitt psyke. EKG:t i vintras visade inget. Inte fystestet heller. Det enda jag kan vara säker på är att jag har ont oavsett vad det beror på. Och att jag känner en otroligt stor skuld till vad som händer.

Tog mig ändå ut på en tre kvarts lång (lång?) promenad med Tim runt 20-tiden. Vi gick förbi den inhägnade gården bakom de stora, tomma husen, som i området fungerar som en rastgård. Vi lyckas alltid, till min glädje, bli ensamma när vi väl går dit. Tim får jättegärna leka och busa med andra hundar, och det vill jag att han ska göra, men innan jag släpper honom helt lös tillsammans med andra hundar så måste jag verkligen se till att träna mera på inkallning. Lite skinkost eller hemmagjorda köttbullar kommer att göra susen, jag måste bara komma ihåg att träna på det och ge mig själv en spark i baken. Nu kommer han visserligen varje gång jag sätter mig på huk, utomhus, men han får gärna komma när jag kallar på honom också. På det sättet är han riktigt aspig. När han hittar en doft blir han som uppslukad och glömmer bort världen utanför. Träffar han en kompis lika lek- och busglad som han är så skärmar han av allt annat och bara lever för det roliga. Men det är skärpning på matte det, det är inget som är hans fel. Vi får ta och gå till gården lite oftare och träna på lite olika grejer helt enkelt. Och komma ihåg att ta med lite gott och någon rolig leksak, en frisbee kanske kunde vara något?
Snart dags för dagens sista promenad som antagligen nog kommer att bli kortare än den tidigare.
Förresten, någon har inte en liten klövjeväska för småhundar hängandes? Är lite sugen på att pröva en.

https://cdn3.cdnme.se/cdn/9-1/1862565/images/2012/pic_198913962.jpg" class="image">

Jag har inget emot att skämma ut mig själv, men jag är verkligen ledsen.
Skärpning Charlotte, inget blir bättre av att gråta. Han har ändå alltid förtjänat bättre.

Jag har verkligen skitigt i det blå skåpet den här gången. Rejält. Och det avskyr jag mig själv för.

Bah, vad frustrerad jag blir! Efter ett dussintal försök har jag tillsist hittat ett par olika bloggar om råttor och illrar, men då kan jag självklart inte hitta någon utav dem på bloglovin'! Visst kan jag spara dem som bokmärken, men jag vill ju gärna veta när de uppdateras. Borde kanske börja gå kurser inom datorväsendet och allt därtill. Webbdesign för att bara nämna en sak.
Och jag vill verkligen ha en surfplatta!