Till sist fick jag då igång datorhelvetet. Det tog en jäkla tid och jag var nära att ge upp minst ett par gånger, men sen så gick det ju i alla fall. Jag skulle ju lyssna igenom Broken med han Bruce Dickinson. Hemma hos mamma kom det ju inte på tal. Min ungsta syster är en konstig prick, för henne får man inte lyssna på någon musik som jag tycker om i princip. Bandit funkar inte alls och hon är några år för ung för Harrys eller Anchor. Det skulle vara Ebba Grön som funkar. Det var en härlig period när hon gick runt på pappas jobb och sjöng på 800 grader. Hon kan väl inte ha varit mer än 6-7 år. Jobbarkompisarna gillade det också. Men nu funkar alltså inte den musik som jag lyssnar på alls (undantag finns givetvis). Broken funkade väl de två första raderna, sen blev det stopp direkt med byte till Cooler than me (det är lite skrämmande att jag minns manmet, men hon har ju nynnat på den konstant). Jag ska inte uttrycka mig om den, med risk för att säga något galet. Men nu har jag alltså lyssnat på Broken. Till slut. Jag gillar den. Visst gör jag det. Men jag måste nog lyssna mer på den innan jag kan kalla den min. Om jag kan kalla den min. Det känns fortfarande som att jag tar den, även om jag inte gör det. Det är lite synd att jag inte kom på den själv, men det är ju lite svårt med en låt som man aldrig har hört innan. Men något säger mig ändå att jag är mer Snuff eller Monster. Fast det måste vara en låt som man blir lite upphöjd av istället för sänkt. Snuff och Monster gör båda ont i magen, men hur peppad blir man egentligen av det? Nej, jag ska ta och lyssna mer på Brokej för det var ett jävla bra förslag! Sen ska jag erkänna att jag får ont i magen av Halo och If I Could Fly också, men det är av anra anledningar. Och för att verkligen inte glömma Angel. Men återigen så är det en annan anledning. Jag måste verkligen sluta få ont i magen till så mycket. Det är ju inte diagnos-ont-i-magen, det är ångest-ont-i-magen. Sån magvärk som man inte vill ha. Visserligen, vem vill ha ont i magen, men jag tror ändå att jag föredrar Alvedon eller Ipren istället för Atarax.  Men nu var inte magont grejen, utan en låt. Det ska kännas, men det ska inte behöva bli till ångest. Sådant har jag så att det blir över av i vilken fall som helst. Men som sagt, jag ska lyssna mer på Broken. På Bruce Dickinson överlag. Det kan nog vara bra.
Jag har förresten lyssnat på Call to Arms också, kände iogen den där textbiten direkt. Likaså med Swords In The Wind, så den ska jag också lyssna på.

Jisses, jag som inte skulle skriva mycket alls. Jag misstog mig visst.

Det var trevligt att vara med Ziggy idag i alla fall. Hon påpekar alltid hur rolig jag är, det är lite kul. Och tydligen så tycker hennes pappa att jag är rolig också. Rätt latjo. Lite skumt att han kallar mig för Challe, men vill han det så ska han få det. Sen får vi ju hoppas att Ziggys bror har hittar sin kavaj nu också, det vore ju rena rama katastrofen annars. Men jag ska säga att jag tycker att Ziggys pappa är en rolig prick han med, så det är väl ömsesidigt. När Ziggy har sovit över här och vi har lagat käk och kollat pangrullar så får jag nog försöka sova över hos henne också. Om det är okej alltså. Men det borde det nog vara. Tydligen så tycker hennes pappa att det är häftigt att jag tar sprutorna så offentligt, så han missnöjer nog inte om jag kommer över och hälsar på. Det kan ju bara få bli en kväll annars, det vore nog lika trevligt det. Men vi får se vad som blir av.
Jo just det, även Ziggy sa att jag är en bra människa, så jag får nog lov till att tro på det nu. Jag får ta och banka in det i skallen och hoppas på att det fastnar.

Nu får det nog vara allt för nu. Annars kommer jag bara på en massa annat pladder. På fredag blir det i alla fall Torget med Salomon. Lite skitsnack om Birger (han heter så nu, Birger-Åke), det kommer bli gött mos.
Men visst ja, allt för nu.