_______________________________________________________________________

Min syster, Em, är ju extremt rolig ibland. Nu har hon gått med i "Vi som har bättre betyg än våra syskon"-gruppen på Facebook. Extremt jävla roligt. Släng skiten i ansiktet på mig bara, gör det. Hon ska alltid vara den bästa på alla sätt och vis. Tycker jag om det? Nej! Varför? Orka bry sig om att förklara. Men en sak kan jag säga. Det är i samma stil som det om pappa. Ta det inte helt fel bara, jag tycker om min syster betydligt mer nu än vad jag gjorde förr, men hennes snack om att Vi behöver dig älskling, det är inget annat än bull när det kommer ifrån henne. Det måste det vara. Jag har inte glömt vad hon gjorde eller vad hon sa, tro inte för en sekund det. För övrigt så svarade hon inte på ett enda sms under hela tiden som hon var i Staterna. Ett kort fick jag i och för sig. Jag grät varje gång jag såg det, bar det med mig i väskan hela tiden. Jag skulle svara, men jag hann inte i all nervositet och oro inför operationen. Men inte ens det sms:et kunde hon svara på. Det var ju bara en operation, om än en väldigt simpel. Det är så otroligt jobbigt med sms, en hel evighet tar det att svara också.

I alla fall. Mina första ärr, mina första jätteblåmärken, den första som slog mig och var riktigt elak, det var min älskade lillasyster. Jag tyckte verkligen inte om henne då, hon var en riktigt jävel. Ändå försvarade jag henne om någon annan sa något elakt eller om mamma blev sur på henne. Alltid. Och vi var jämt med på alla dagisfoton hela tiden, och då var vi två änglar i de flestas ögon. Sen började allt bara att såra ur. Hon slogs, hon rivdes och och bet. Och jag kunde inte göra mer än att ta emot, jag kunde inte göra motstånd varken fysiskt eller psykiskt.
Varje gång blev jag lika förbannad och ledsen när alla sa hur söt och snäll hon var, ingen sa någonsin något åt mig. Alltid skulle hon skryta om det också. Jag kunde inte förstå hur alla andra kunde säga så om henne, i mina ögon var hon något helt annat. Som tur var har jag kunnat prata med mamma om det på senare år, så det känns inte riktigt lika jobbigt.
Men den saken som har varit jobbigast är nästan det som hon har sagt.
Någon gång runt den tiden då jag började må sämre, i början av högstadiet om jag inte minns fel, så skrek hon åt mig hon med. Jag önskar att du får ett liv på gatan! Om hon visste hur nära hon har varit till att få rätt. Jag blir nedstämd bara jag tänker på det. Alla syner jag fick, alla tankar. Jag vill inte tänka på det.
Hon har aldrig bett om ursäkt och jag aldrig förlåtit henne. Istället ber jag om ursäkt för mig själv. Ibland är jag bra klantig. Men bara ibland.
Så där. Nu fick jag ur mig en del saker som har tyngt mig också.

En sak är  i alla fall säker - hon får inte min kryptonit!