Jag kom att tänka på de där läpparna. De som jag trodde mig se både tidigare idag och i lördags. De läpparna som påminner mig och får mina tankar på högvarv (mina tankar både i verkligheten och i fantasin) även om det inte var de rätta läpparna. Men vad är det att bli påmind om inte för något vackert någon gång ibland? Kanske är jag lite filosofisk nu, men det får så vara då. Ibland sätter det sig i mig, och den här gången var det ett par läppar. De första par ögonen var också fina, lika så håret, men det var inte de rätta. Beruselse, Beruselse på alla dess nivåer. Just nu mest i mina tankar. I min själ och hjärta. Dina läppar fångar mina ögon så noga. In i minsta detalj. Att betraka dem. Att beröra dem. Att inse att allt åter är en tanke. Men jag trivs med mina tankar just nu. Tillsammans med Nirvana och en utläst bok. Jag menar det, jag vill inte dö. Jag orkar bara inte leva i alla stunder. Men dessa persikolena och hallonfärgade läppar får mig än en gång att dra på mungiporna. Får det till att bli verklighet för en stund, om än i tanken. Persikonyans, inte hallon. Inte egentligen. Men vad är egentligen om blott en dröm just för stunden? Drar en sargad hand igenom ett slitet hår, men än ler jag. Än andas jag. Kom ihåg det, minns mig för alltid. Minns mig nu och för evigt har talat. Minns dina vackra läppar i min dröm. Förseglade med en fjäderlätt osynlig kyss.