Om man bortser från att texten antagligen har ett budskap om Jesus eller Gid, och bortsett från att jag inte är min pappas son, så stämmer den in en hel del. I alla fall till vad jag kände just då, när jag hörde den.

Jag har under flera år känt mig misslyckad. Misslyckad som dotter i just detta fallet för att vara specifik. Min pappa har alltid en massa saker för sig. Bor i Stockholm men jobbar i Jönköping, spelar golf - skulle inte förvåna mig om han är tränare också - och åker runt på matcher kors och tvärs med syrrorna, åker en hel del i jobbet. Jag vet inte allt vad det är, men det är alltid något. Och detta något inkluderar aldrig mig. Förut, efter det att mamma och pappa skildes och ett tag efteråt, då brukade vi i alla fall gå ut och äta någon gång i månaden men det gör vi inte längre.
Nu ses vi på högtider och liknande, och vid enstaka tillfällen om jag behöver åka till IKEA eller få hem något stort som inte får plats i mammas bil. Eller om jag behöver hjälp med lampor och gardinstänger och sånt, då kan vi ses. Det är inte ofta, men det är ändå mer ofta nu än vad det var för kanske två år sedan. Det är trevligt att det blir lite oftare nu, men det sitter ändå kvar gamla spår. Eller kanske sår snarare.

Jag var hemma hos pappa den dagen då allt spårade ur.
Jag var sjuk och stannade innanför dörren. Jag minns inte riktigt vad, förkyld tror jag. Och antagligen med syror också. Jag klarade inte av att äta den dagen, så jag åt inte. Ibland får jag svårt att äta och då blir det så att jag helt enkelt inte äter. Pappa blev irriterad på det och klagade en del. Jag låste in mig på toaletten med all min ångest och skar mig med hans rakhyvlar. jag tror i alla fall att det var så. Jag avskydde att vara i lägenheter vid den perioden - jag har egentligen aldrig varit speciellt förtjust i lägenheter även fast jag bor i en nu - och att bli lämnad ensam och inlåst utan nyckel var inte direkt något som jag tyckte om.
Jag luktade en del på spritflaskorna som stod i kylen, men jag vågade aldrig ta något. Jag ville inte ta något heller, jag ville bara lukta.
Det var en söndag. Min moster hade fyllt år och hade kalas hemma hos mamma. Mina systrar var där, men eftersom att jag inte åt något så fick jag inte åka dit för pappa. Jag ringde mamma och grät. De tjatade nog lite på varandra, jag lyssnade inte. Jag bara grät. Mamma har alltid varit den som har tagit han den som har tagit hand om oss sjuka, och eftersom jag alltid får en släng av kraftig ångest, nästintill dödsångest, när jag blir sjuk så var jag helt förstörd då.
Mamma tyckte att jag skulle få komma hem till henne, och jag ville ju dit. Det slutade med att pappa spårade ur - han har en tendens till att kunna bli rätt så förbannad vid sina tillfällen - och skrek åt mig. mamma var kvar i telefonen medans han skrek hur hopplös jag var. Han gav mig fem minuter till att packa, sen skulle jag ut. Han körde hem mig till mamma, antagligen fly förbannad. Jag vet inte om jag vågade mig ner till kalaset i källaren, jag mådde fruktansvärt dåligt. Den perioden i högstadiet och ´som senare kom att bli gymnasiet var fruktansvärda över lag, jag låg mest till sängs med min depression. Orkade knappt gå upp på toaletten när det behövdes. Skolan var inte att tänka på mer än någon dag i veckan som mest.

I alla fall, det har etsat sig fast rätt så rejält det där. Du är helt hopplös, C! Det är klart att det har satt sig fast att jag är hopplös. All mobbing (man kan nog kalla det mobbing) får mellesta syrran gjorde inte saken bättre heller. Men okej, jag är hopplös. Har pappa sagt det så måste det ju vara så, eller hur? Så jag har alltid sett mig som hopplös i hans ögon. Jag sportar inte, jag spelar inte golf, jag är inte så vidare bra i skolan (eftersom att jag inte direkt pluggar när det bara är ett ämne åt gången, så ser det nog ut i hans ögon). Det är klart att jag är hopplös. Hur många gånger har jag inte klandrat mig själv för att jag inte är som någon utav de två yngre, för att jag inte är lika bra som dem? Hur många gånger har jag inte bett om ursäkt för att jag är den jag är, för att jag är dum? Ofta. Alldeles för ofta. Senaste gången som jag bad om ursäkt för att vara mig själv, förutom när syrran stack till USA, det var förra sommaren när jag låste in mig på Gugges toalett och tog alla tabletter och skar mig i halsen och ville dö. Då ringde han. ¨Då ringde hela familjen. Till och med syrran ringde. Och Emil Alla skickade sms som galningar, men jag vågade inte göra något alls. Inte svara varken per tal eller skrift. Det var tillslut Emil som jag vågade svara till. Han sa att mamma var orolig och fick mig till atta våga ringa upp henne. Det blev nästan värre då. Hon ville ha adressen så att Freddie skulle kunna ringa polisen. jag svimmade nästan på platsen. Jag fick böna och be dem om att inte ringa polis för komma och hämta mig, även om jag kanske borde ha lagts in då. Men att läggas in på psyk i en rätt främmande stad, det var inte direkt något som jag längtade efter. jag fick lova att inte göra något, och eftersom Gugge inte kom hem från jobbet så fick hans kompis, men Freddie i telefonen, komma och vakta mig. Hon kollade inte efter vare sig tabletter eller vassa saker, vi bara pratade. Hon var ingen vidare bra vakt, men jag var i alla fall inte ensam och det var skönt. Sedan somnande jag av alla tabletter.

Det var ingen munter tid det där. jag blev nästintill manisk och städade och tvättade som besatt. Det var för snart ett år sedan, i mitten av maj.
Men det var senaste gången som jag bad om ursäkt för att jag levde, i varje fall av vad jag minns. Och jag har inte direkt gjort något liknande igen. Inte av den graden åtmistone.
Visst händer det liknande saker i och med att jag fortfarande pendlar rätt så kraftigt upp och ner, men än sak är säker; jag har darit ut sladden till den självlysnade och blinkande Idiot-skylten ovanför mitt huvud. Den är utdragen och det skall den också förbli! Gud nåde den som pluggar in den igen.
Om jag sedan kallar mig själv för idiot, det är en annan femma, men jag har i varje fall dragit ut sladden. Och jag försöker verkligen med att låta bli att skada mig själv, oavsett vilket sätt det är på. Det vill jag bara göra klart för alla.
Och förresten, den sommaren, förra sommaren, höll jag mig kvar i livet mycket tackvare nattliga sms. Det gör jag än, fast inte bara därför.

Och pappa, ja han sa upp kontakten helt och hållet för ett tag efter det att han skrek åt mig. Han försökte även säga upp sig från att vara min pappa på pappret. Något som är väldigt tråkigt när man tänker tillbaka på det. Han har heller aldrig bett om ursäkt. Jag vet inte om han har glömt bort eller om han låtsas som inget. Jag tänker i varje fall inte dra upp det med honom. Det får ligga begravet i mitt minne fram till dess att jag står helt och hållet på egna ben och kanske vågra prata om det ansikte mot ansikte.

Det var det för nu. En annan gång kanske det blir om syrran, vi får se.

/ C