Vissa personer glömmer man aldrig bort. Hur mycket man än försöker så sitter de alltid kvar där som små iglar nästan. Man distraherar sig med annat men likt förbannat stannar de kvar i alla fall. Som myggorna och knotten om sommaren. Eller kanske som ett getingstick för en allergiker. De dyker upp i drömmar, både om natten och om dagen. De förstör så mycket. Samtidigt är allt så vackert på något underligt sätt. Just gonna stand there and watch me burn. It's alright because I like the way it hurts, I like the way it hurts. Just gonna stand there and watch me cry. It's alright because I like the way you lie, I love the way you lie.

Kärlek. Kärlek är som en drog. Nej, det är en drog! Innan man har upptäckt den så klarar man sig hur bra som möjligt utan. Men när man väl har hittat den, då släpper aldrig abstinensen. Inte helt och hållet. Även om man kanske tror det. Ju mer man har injeserat, desto mer behöver man i fortsättningen. Rehab är det inte tal om, det kommer ändå aldrig att funka. Det är bara en massa bortkastade pengar.
På ett ungefär kan man väl säga att det är nåt så här. 

Du börjar få känslor för någon. De kommer från ingenstans och de gör dig lite konstig till mods. Den här personen gör dig konstig, du kan inte tänka klart eller fokusera tydligt. I bästa (eller kanske värsta!) fall blir känslorna besvarade. En och en har blivit två. Drogen börjar ta fart, börjar verka. Du måste börja injesera allt oftare för att klara dig. Kickarna kommer oftare och oftare. Du gillar det, men det börjar bli svårt att hantera. Dagarna blir till månader som blir till år. Ni är fortfarande två. Ni blir allt stabilare och så en dag, pang, bröllop! Ni är beroende av varandra. För att kunna leva. Injektionerna sker dagligen. Utan kan ni inte andas, hjärtat slutar att slå. Abstinens när det går mer än bara några timmar utan. Kanske blir ni för beroende, ni kan inte hantera det. Rehab. Även kallad skilsmässa. Med barn och tre katter på halsen. Rehaben är nåt av det jävligaste. Abstinensen är tuff som fan. Kanske i det långa loppet att du klarar dig några dagar utan en sil. I alla fall ser det ut som så på utsidan. Ådrorna är inte längre lika sönderstuckna. Men i smyg knaprar du tabletter på löpande band. Tillsammans med ett gäng fyllor. Livsfarligt. Du borde egentligen vara död. Men en liten jävla tråd vägrar att släppa taget om dig.
Och så en dag står den där personen där på nytt. Med ett nytt sken, en ny förvirrelse. När ni blir två är du återigen beroende av injektioner. Och tabletter! Det var själva fan vad det här som kallas kärlek skulle vara svårt. Det skulle vara olagligt. Droger är olagliga. Men likt förbannat så sker det dag ut och dag in. Och vi kan bara stå utanför fönstret och se på. Kanske får vi lite röka att lugna ner oss med. Utan kärleken blir vi beroende av rökat för att kunna stå på egen ben och titta på. Det är förjävligt helt enkelt.

Och då får man sig ju en del tankeställare. Vill jag bli beroende? Nej, verkligen inte. Men vill jag testa på det någon gång ibland, som att feströka? Jo, det skulle vara schysst. Vill jag kunna älska och bli älskad? Ja, det vill jag. Mer än något. Men jag vill inte bli beroende, så därför målar jag upp en bild utåt av att allting ser bra ut. Jag klarar mig faktiskt på egen hand, jag behöver ingen drog för att orka med dagen. Men egentligen, vad tjänar det till när ditt hjärta tillhör någon annan? Du är utelämnad. Vissa personer kommer man aldrig över.

Jag har inte kommit över dig än. Du dyker ständigt upp i mina drömmar. Ändå vet jag inte vem du är. För att du gör mig förvirrad. Nåt så jävligt. Därför vill jag hellre bli singelmorsa. Med hundar och katter och illrar och fan och hans moster. Varför? Jag vill inte riskera att ge dig en chans till att bli som jag. Jag vill inte förstöra dig när du är vackrast ensam. Men allt jag vill är att se regnet pärla över ditt ansikte, känna dina andetag, se vinden i ditt hår. Kanske är jag fortfarande beroende...