Jag blir galen på mitt socker. Just nu sitter jag och bokstavligt talat skakar. Det varvas med ett evigt toaspringande. Något som är väldigt frustrerande. Eftersom jag vaknar med högt socker (hyperglykemi) i stort sett varje morgon så får jag ju ta mer insulin då, en självklarthet för den som är insatt. Men då brukar jag också få känning, lågtsocker (hypoglykemi), vilket i sin tur resulterar i att jag äter, helst något sött, och på så sätt får högt socker igen. Jag vill inte ta insulin när jag redan är låg, så det är ingen idé. Det tycker jag dessutom inte att man ska behöva. Men eftersom jag alltid blir så skakig och vrålhungrig så kan jag inte bara äta till exempel ett äpple vilket skulle vara det bästa. Det är riktigt jobbigt att ha ostabilt socker, även om jag ligger på mitt bästa medelvärde (hba1c) någonsin vad jag kan minnas. Egentligen vill jag bara lägga mig ner och sova på platsen varje gång jag blir låg, men det funkar ju inte så. Annars skulle jag sova på tangentbordet just nu. Jag vet ju heller inte riktigt hur mitt socker ligger under nätterna, inte bara för att jag sover då utan för att jag går på sömnmedicin och inte vet om jag vaknar eller ej om det nu skulle hända. Jag skulle bara vilja stänga av det eller vakna upp som sjuåring igen och upptäcka att jag inte har diabetes. Hur många gånger har jag inte tänkt så. Men då skulle jag ju gå miste om alla saker som tycker om att jag har varit med om, även om en del händelser gärna skulle kunna få raderas. Jag hoppas att sockret blir bättre när jag får pumpen, det vill säga när jag får insulin konstant istället för att ta större doser vid enstaka tillfällen. Det sägs att sockret blir bättre då, så jag kan bara hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Det är ju rätt läskigt det här med diabetes. Framför allt när man tänker på vilka följder som sjukdommen skulle kunna ge. Följdsjukdommar och liknande. Man kan svimma av och hamna i koma vid lågt socker, men nu känner jag alltid när jag blir låg så det har som tur var aldrig hänt (däremot har jag hamnat i ett komaliknande läge när jag har haft för högt). Man kan bli blind, få vad det nu heter när kroppsdelar blir blåsvarta och tvingas amputeras, man lättare en chans för att hamna i riskområdet för hjärt och kärlsjukdommar, man kan rentav dö. Väldigt lätt faktiskt om man inte tar hand om sig själv. Jag kan inte påstå att jag är den bästa på att ta hand om mig själv, men jag gör det bästa utifrån min situation sett. Till exempel när man dricker. Efter alkohol ska man alltid äta något innan man går och sover. Sockret höjs väldigt snabbt av slta drycker med alkohol, med det kan också sjunka rätt så snabbt. När man är berusad tar kroppen hand om alkoholen i första hand istället för att hjälpa kroppen med att ge ge en rekyl om man skulle hamna för lågt i värde. Därför ska man alltså alltid äta. Det är inte alltid jag gör det. Jag äter nästan aldrig om jag är ensam, vilket jag mestadels är, när jag dricker. Jag får då alltså en större risk till att fara illa ut. Och eftersom jag nästan alltid kombinerar mitt drickande med tabletter (lugnande, sömnmedicin, antidepressiva, psykofarmaka med flera) så hamnar jag i en ännu större risk. Jag kan inte riktigt förklara varför jag gör så. Men det är nästan aldrig för att jag vill dö. För det mesta vill jag bara stänga av allt och somna väldigt fort vis såna tillfällen. Men om jag dricker tillsammans med andra så brukar jag be dem att se till så att jag äter något, oavsett om det är en hel måltid eller lite tilltugg. Jag skulle alltså kunna dö varje gång jag dricker. Det är väldigt läskigt även om det egentligen inte skrämmer mig något så värst. Som slutsats skulle man väl kunna säga att diabetes är en dödlig sjukdom. Dödlig...