Jag har försökt mecka lite med mina två bärbara datorer. Ett försök till att laga dem så att säga. Eller nej, inte båda, det är bara den senaste som har fått tuppjuck. Den som skulle ha blivit lagad för mer än två år sen om det inte hade varit för att jag hade ryckt ur externa hårddisken utan att tänka mig för. Men nu har jag alltså opererat dem. Skalpell och liknande fick jag låna av Stan, mina var inte tillräckligt vassa. Efter en stunds joxande, pillande, våld och svordommar lyckades jag tillslut blottlägga dess inre. Allt gick galant, precis enligt planerna. Fram tills dess då jag insåg att den ena jäveln var lite mindre än den andra. Fick ta och sy ihop dem igen, mecka lite betterierna och testa alla möjliga sladdar. Inget av ovannämnda kom med en lösning. Så nu har jag frågat mamma om jag får mecka sönder hennes då hon har en exakt likadan som jag. Gugge skulle ju hjälpa mig med det där, men han verkade visst glömma den detaljen. Men istället fick jag en virusfri stationär, ett fungerande trådlöst och den fantastiska möjligheten till att kolla film på TV:n! Alltså inte DVD-spelare och sånt, det har jag redan, utan via usb-porten. Det är ju rätt trist att kolla film över datorn, och eftersom DVD-brännaren inte funkar så var enda alternativet kablar, något som jag aldrig skulle lyckas få tag i själv. Men igår, som en uppenbarelse från ovan, gav sig en usb-port till känna och nu kan jag kolla nerladdade filmer på TV:n. Wääjj.

Och så var det det där med Gugge också. Han kom upp i Söndags kväll. Var grymt taggad. Har saknat honom något som bara den de senaste veckorna. Det kändes bra i magen och jag räknade verkligen timmarna. När jag stod och väntade de där sista minuterna innan tåget kom in så hade jag myror i brallorna. Och när han väl var framme, då hade jag så mycket som jag ville säga men förblev helt tyst då jag inte vågade öppna munnen. En kram och det var det. Utöver sånt där som har med tunnelbanebiljetter och busstider att göra. Tim blev stormförälskad och Gugge i sin tur blev lika förtjust han. Det kändes kanonbra, vissa killar blir ju Fjompen rädd för. Speciellt långa. Fast han fixade ju i och för sig Sid bra. Kändes mysigt att sitta i soffan alla tre och kolla på TV. Få massage, någon att luta sig emot. Givetvis ledde det ena till det tredje, men det kändes bara rätt. I måndags, det var då det började kännas lite konstigt. Inget bråk eller något sådant, men det kändes konstigt när han satt och mös mer med Tim än med mig. Och från Tims sida likadant. Helt ensam mitt ibland två andra. Till slut fattade jag mod till mig och sa rätt ut att jag kunde ta soffan över natten. Sen bröt jag ihop och förklarade hur jag kände (urfånigt när man tänker på det), han märkte ju att något var galet. Så han la sig arm om mig och lite senare la jag huvudet i hans knä. Och jag sa vad magen tänkte även om jag antagligen inte borde ha gjort det (det sa jag också). Att jag trodde att jag började få känslor. "Mm" var det enda svar jag fick. Jag hade väl lite hoppats (?) på att vi kunde bli tillsammans igen. Ha ett öppet förhållande. Eller i alla fall trodde jag väl att han kände samma som mig. Det gjorde han alltså inte. Jag vet ju egentligen att det som hände var bäst eftersom det antagligen ändå inte skulle ha funkad på distans, men då behöver han väl inte skicka ut sådana signaler? Men det kanske är jag som misstolkar. Det är ju inte första gången direkt. Jag vet inte varför jag över huvud taget berättar det här, det är ju inte som att det är slutet av universum. Men lite ledsen blev jag allt. Men nu låser vi den dörren och blickar framåt. Head against that mountain!

Asch, jag som bara skulle skriva lite, men det behövdes visst det här. Tänkte väl egentligen mest ta en snabbis om Prideparaden, Freddie och Stefans bröllop, hur bra jag trivs med min nya sköterska på psykiatrin. Så för att ta det lite snabbt; Prideparaden var kanonkul, men jag hade gärna velat gå hela och sedan titta på resten av paraden när jag var klar, men då tiden till bröllopet började bli knapp så fick jag nöja mig med en timme eller nåt sånt.
Och bröllopet! Det var jätte trevligt. De var precis så vackert enkelt klädda som man kan. Fotade lite och tänkte ta och göra en tavla. Fick även med Mona Sahlin på ett eller flera kort då det var hon som veg dem. Roligare vigselförättare kan man väl hitta, men det behövs det inte prata högt om. Höll ett improviserat tal som jag fick en massa beröm för och jag fick faktiskt höra att jag var fin. Både i hår och i klädväg. Med blomman bakom örat blev jag lite sådär extra fin. Jag gillade det. Den kvällen var jag nöjd med mig själv. Var lite fånig och skickade runt bilder på mig själv, men som tur var fick jag bara positiv respons. Trevligt trevligt.
Och psykiatrin då. Jag trivs jätte bra med Margareta. Hon verkar verkligen förstå mig. Det är nog första gången som en person inom det området har lyckats med det. Jag känner mig bekväm och har en massa att berätta. De fyrtiofem minuterna i veckan som jag har rusar förbi alldeles för fort. Och nu går hon på semester och är inte tillbaka förräns den tjugosjätte eller nåt sånt. Det kan nog bli jobbigt, men jag hoppas på att fixa det.

Förresten så har jag fått plats på en hundkurs, jobb på Kattstallet och Motion på recept. Dety kan nog funka det här, det kanske blir en bra höst. Hoppas. Verkligen.