Att börja skriva ännu mer öppet om vad jag tycker, tänker och känner, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Om jag skulle klara det. Visst, själva skrivandet är det inget problem med, det är reaktionerna. Jag vill inte vara anledningen till att någon blir arg, sur eller sårad. Men samtidigt så har jag en jävla massa explossiva tankar. Och känslor. Jag menar, säger jag precis så som jag känner så vet jag att jag för elller senare får tillbaka en käftsmäll för det. Håller jag tyst om det, då börjar bomben att ticka på insidan och när den väl exploderar så går det åt helvete på en massa olika plan. Slutsatsen är att det alltid blir en explosion, skillnaden är om den exploderar inifrån eller utifrån. Jag vet tamejfan inte hur jag ska göra. JKlart att jag kan prata med någon annan om att jag har det här problemet med den och den, men ibland behöver man säga det direkt till den personen istället. Och risken är otroligt stor att personen i sig blir riktigt rosenrasande eller gråter ögonen ur sig. Jag vill inte det. Vad är bäst/värst? Inifrån eller utifrån? Jag vill vara ärlig, självklart vill jag vara det, men jag vill inte att det ska resultera i ett haveri. Förstår du hur jag menar? Jag tror det.

Det som sätter allt i snurr på sin spets nu, det är det där med att vilja vara med någon. Inte vara vara på det sättet, utan bara vara. Men den personen vill vara, vara vara, med någon annan. Och jag blir svartsjuk även fast jag försöker låta bli något så in i baljan. Jag vill ha den här personen för mig själv, men något som är betydligt viktigare är välmåendet för den här personen. Alltså skitsamma var jag står, om jag är en meter ifrån eller inbyggd i en igloo helt åt fanders. Jag vill ju vara glad, inte verka som tjurig. Men det går liksom inte. Det knyter sig i magen. Och även fast jag avskyr det så tycker jag synd om mig själv och hittar en massa problem hos mig. Jag vill inte. Du betyder allt för mig och jag vill att du ska ha det bästa av det bästa. Men när jag hör eller ser något om den här andra personen, eller säger något för att jag vill vara artig, då knyter det sig igen. Som bara den. Framför allt varje gång när jag tror att jag har lyckats släppa och komma över det. När de här vänliga orden kommer på nytt, de som verkar extra söta, då tänds den där lilla lågan igen även fast jag har försökt släcka den gång på gång. Det kommer små signaler, ofta meningslösa, som jag lyckas bygga upp till något mycket större och jag lyckas ständigt få dem till att betyda något som de inte gör. Jag kan inte prata med dig om det här, det vet jag att jag inte kan, du hör ju själv hur det låter. Men sanningen är jag ger fan i om det sårar mig eller inte, men jag vill veta hur det är. Jag vill veta vad dina gåtor betyder, vad det är jag ska se efter och blunda för. Men jag kan inte. För jag vet inte hur man gör. Jag kan inte stänga av mig på det sättet, och tro mig, det vill jag verkligen kunna, men jag funkar inte så. Jag är inte en sådan som håller inne om känslor. Om sådant som mest gör ont nu för tiden. Jag vill inte känna något. Och det jag känner vill jag hata. För på vissa plan har jag försökt bli som du, men det blir bara värre då. Jag blir tjurig och sur, jag får en ny benämnelse vid namn Bitterfitta, och ja, då är cirkeln igång. När jag blir sur, då blir du sur. Och när du blir sur, då blir jag sur. Den där biten kan du nog. Men grejen är som så att det alltid har varit på det sättet. I flera år. Det är inget som är riktat mot just den eller den, det är själva helheten som är så. Och ska jag vara extra ärlig, gud skydda mig för all den skit jag kommer få, så ja, jag gör dumma saker mot mig själv när jag blir sur på någon. När jag känner mig felaktigt och oskyldigt behandlad. Då har jag skurit mig. Då har jag tagit tabletter. Då har jag supit. Då har jag slagit huvudet i väggen eller försökt att strypa mig. Och en del andra grejer. Men det är INTE för att nu ska jag ta livet av mig på grund av dig, så är det inte. Det är tankarna om att det är klart att hon/han har rätt, det är mig det är fel på, det är jag som förstör allt, det är jag som hela tiden står i vägen. Det är jag. Och då måste jag straffa mig själv. Jag bryter ihop och i ett desperat gråtande försöker jag ge mig själv min egen medicin. Det är inte för att just du har fått mig till att må tokdåligt, det var det du sa eller gjorde som blev den sista droppen till att få glaset att rinna över. Men det var inte du.  Jag har inte gjort något sen den kvällen i påskas. Har inte vågat, har inte velat, inte orkat. Istället har jag gått sönder och varit låg i flera dagar om det är något som har bränt till riktigt rejält. Och de gångerna jag har känt att jag måste få ut det onda snabbt ändå, jag längtar verkligen efter att få se blodet rinna eller känna tabletterna trilla ner genom halsen, då har jag gått och satt mig med kläderna på i badkaret istället. På golvet. I mörkret. Med så varmt vatten som möjligt. Svedan lindrar en aning i alla fall. Men jag har gråtit hela tiden i alla fall. Oftast blir jag så täppt att jag inte kan andas genom näsan och jag måste anstränga mig rätt rejält för att lyckas andas normalt genom munnen. Jag ska vara ärlig. Jag vill inte ta livet av mig. Men jag ber till gud om att jag ska få dö i sömnen. Det handlar inte om att jag vill rädda mig själv från allt som är jobbigt, det handlar om att jag vill rädda er från mig. Jag är fortfarande rätt övertygad om att det är jag som ställer till det och orsakar problem hela tiden. Att det är mitt fel. Men inte alltid. Fast då, klart som fan, då tror folk genast att jag tror att det är mitt fel när jag inte alls gör det. Jisses, jag vet inte. Jag behöver få ur mig både allt och inget nu. Det är som att kaoset är tomt. Jag vet inte om det blir bättre av att få det ur mig, förmodligen får det mig att ångra att jag sa så mycket om hur det är. Jag hoppas att jag får en tid till Margareta snart! Jag har aldrig haft någon bättre. Med henne kan jag prata om dig hur mycket som helst utan att hon tröttnar. Om det som både är jobbigt och glatt. Jag behöver det verkligen. En ny tid fort. Snälla.

Jag är tom nu, ångrar mig redan. Bli inte arg på mig nu bara. Du vet inte om det, men jag sluter mig redan mer och mer.