Varje gång jag lyfter på handdukarna och tittar på badrumsdörren så ser jag honom framför mig. Emil. Jag har aldrig tvättat bort hans fingeravtryck. Jag har i och för sig inte torkat bort något av det svarta på dörren. Jag lät det vara. Som en påminnelse. Men varje gång jag lyfter undan det som skymmer så ser jag hans fingrar, hans händer. Och varje gång påminns jag om att han var den enda som aldrig kunde såra mig. Alla andra lyckas med det. Alla. På ett eller annat sätt. Om jag fick önska mig något, vad som helst, då skulle det vara en egen snickeboa. Där ingen kunde komma åt mig, där inget ont kunde hitta fram. Ingen annan har funnits där som du. Ingen förstår mig, känner mig, betyder mer. Ingen annan än du. E <3 C=Sant. Igår, idag, imorgon, förevigt. Förlåt Emil. Förlåt för att jag är ett sådant as. Glöm mig aldrig.