Jag tänkte skriva något. Jag hade en massa grejer som jag kände behövde komma ut, men nu minns jag inte riktigt vad det var som jag tänkte på. Det var ju det som hände igår. Det som just för stunden inte var något att grubbla över, men som senare framåt kvällen började svida rätt rejält. När jag såg ner på handleden och såg det svullna röda märket, hur jag kunde känna det under fingertopparna. Och även fast jag försökte låta bli så började det trilla några tårar i alla fall. Och jag kan inte prata om det. Inte på riktigt, inte med någon som verkligen skulle förstå. Kanske är det inte ens någon mening med att prata om det, tänka igenom det gång på gång. Just då, just i stunden, då kändes det inget annat än rätt, men sedan insåg jag vilket skal jag är. Tomt, att det inte fanns något inuti. Jag försöker glömma och förneka som vanligt. Jag vet inte. Jag vet inte riktigt vad som är meningen.

Och så tänker jag på I Died For You. Hur jag för ett tag brukade identifiera mig med den låten ett tag, men att jag sedan fick veta att det var fel. På något sätt. Att jag inte längre kan känna något djupare av Iced Earth. Eller både ja och nej. Det verkade liksom fel att göra det. Och jag får för mig att jag måste hitta min egna musik, att jag inte får härma efter andra. Men sen inser jag att allt jag är, alla bitar som jag består av, bara är kopior av andras bitar, att jag inte riktigt är någon egen. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vill vara min egen. Ur vissa vinklar kanske jag är det, men jag vet inte. Det är bara konstigt, allt är konstigt nu, förstår du hur jag menar? Kanske inte.

Oswald. Jag saknar honom. Mycket. Det kändes verkligen bra att vara med honom, han blev så glad av att träffa mig. På riktigt glad, inte någon som blir glad för att de får något att göra när de har tråkigt. På riktigt. Det lyste ur ögonen. Jag saknar kramen som var äkta och pussen på kinden som jag aldrig tidigare har upplevt. Och jag tittade på honom. Jag tittade in i hans ögon. Och jag sa att han var den vackraste som jag någonsin hade sett. Det var sant. Det är sant. Och han rodnade. Och jag tänker på att jag behöver få säga det igen. Till någon som tror på det. Men det är svårt. Det är svårt att vara vacker, och de som har turen att vara det, de tror mig sällan när jag säger det. Så det kanske är lika bra att vara tyst? Nej, jag måste gå nu. Men jag saknar honom fortfarande.