Det har slagit mig vid ett antal gånger att det inte finns en enda person som jag kan prata med allt om. Framför allt slog det mig nu ikväll.
Jag hade ett enormt behov av att få prata med någon för någon/några timme/timmar sedan. Som tur var kunde jag prata med finaste Oswald. En otrolig tur. Annars hade jag bokstavligt talat spruckit.
För det är verkligen så. Det finns ingen som jag kan prata med allt om. Framför allt inte om det här. Framför allt inte med den som jag på allvar verkligen trodde att jag kunde berätta allt för. Framför allt inte med honom. Det är ett förbjudet område. Ett område som jag redan har tagit mig in på ett par gånger. Det är få saker som jag ångrar att jag har gjort så pass mycket som jag ångrar det här. Så pass mycket att jag blir illamående.
Tack finaste, underbaraste Oswald för att jag fick prata med dig om det här. Otroligt mycket tack.
Men jag måste verkligen boka en tid hos en kurator. En ny, någon som jag aldrig har träffat tidigare. Snarast.

Att tiga är guld. Hur mycket är guldet värt när jag redan har gått sönder av tigandet?