Idag har jag äntligen fått mitt frikort! Men det var inte det lättaste, det kan jag lova. Jag tog med mig högkostnadskortet upp till vårdcentralen och sa att jag ville ha en stämpel för en faktura som jag hade betalt. Jaha, nähä, då måste man ha ett kvitto också. Det är ingen jävel som har sagt åt mig att man behöver något kvitto! Och där, där, kommer min aspiga sida fram (som förövrigt snarare verkar ha blossat upp de senaste åren än svalnat av, hmpf...). Det var ju mamma som hade betalt fakturan och jag hade betalt henne, men jag tänkte att betalningen måste ju gå att se över legitimationen, det funkar ju med recept och grejs, men det gick givetvis inte. Jag var redan lite irriterad sen innan eftersom att mamma var sen. Jag ville ha henne med mig ifall det skulle bli något knas, men eftersom jag inte orkade vänta ute i blasket under hela hennes restid så gick jag upp själv va. Men icke. Ännu lite mer irriterad gick jag ut igen för att vänta. Fortfarande restid kvar, ingen framgång. Så jag vågade mig på apoteket istället. Högkostnadskortet (olika kort på apoteket och hos läkaren) skulle gå ut i Oktober, det visste jag. Så jag frågade om det fortfarande gällde va. Och se på fan, det gjorde det. Efter ett antal dubbelkollar, och fel, av en otroligt seg och virrig apotekare (?) fick jag till sist mina grejer. Varför hon sedan påstod att jag inte fick hämta ut lika mycket insulin som jag ville fastän jag fick det, det vet jag inte.
Tillslut kom i alla fall mamma och då blev det vårdcentralen i jakt på stämpel igen. Och mamma visste i alla fall att man skulle ha med sig kvitto/utskrift, så då gick det ju bra. jag hade lagt märke till att jag hade betalat runt 90:- för mycket så jag ville ju ha tillbaka dem. Men nejdå, det kunde dem inte fixa där, det måste man göra på det stället när man sist betalade på. Det var egentligen först då som min aspiga sida visade sig, gången innan var jag mest irriterad. Jag sa rätt ut vad jag tyckte, att jag borde få mina knappa 100:- tillbaka. Sen får jag veta att frikortet, det gäller i ett år från FÖRSTA betalningen och inte från sista som det borde. När jag nu har betalat närmare tusenlappen (frikort får man vid 900) så borde kortet för fan gälla från och med sista betalningen och inte första. Jag knatar ju till läkaren var och varannan vecka, minst 70:- varje gång, och då borde man väl ändå få fria besök i ett år!? Och det var då som jag lackade ur. Med ett högljutt "Det var väl jävligt onödigt!" gick jag ut där ifrån. Mamma fick stå kvar och fixa med korten. Det var en mild urlackning, men ändå. Jag menar, så reagerar inte en normal människa. ASPIG! Visst finns det väl dem som gör det också i och för sig, men jag gjorde inte det förut. Jag känner hur min aspiga sida springer ikapp med min ADD-sida för att se vilken som kan bli värst först. Sen var det ett jävla trams om e-legitimationen också. Är det något fel med att skriva ut hur man ska göra istället för att chansa sig fram hela vägen?! Som tur var kunde jag hålla mig i skinnet, annars vette gudarna hur det hade kunnat gå. Något som en del personer har fått erfara. Förlåt.
Imorgon träffar jag min kontaktperson på psykiatrin, på måndag läkaren. Jag kan nog inte nog uttrycka hur gärna jag hoppas på att få börja med centralstimulian eller vad tusan det heter. ADHD-medicin alltså. Conserta eller Ritalin. Jag hoppas, hoppas verkligen. Inte bara för min egen skull, men för andras också. Jag behöver bli mer stabil i mitt humör och sätt att reagera. Plan väg istället för höga berg och djupa dalar. Kärlektunneln istället för bergochdalbanan. Ja, du hajar. Kanske borde be om mer Oxascand också. Jupp, jag är en levande pillerburk. Trevlans. Nej nu.. Positiva tankar, positiva tankar.

Sista gången ja. Det är sista gången på hundkursen imorgon om jag inte har fattat fel. Det känns rätt trist. Och lite ledsamt. Det har bara varit vi och en hund till. Love, en Grand Danios. De ser så roliga ut tillsammans, Tim och han. Verkligen Helan och Halvan. Han är jätte fin, Love. Jag vill ju ha en Grand Danios, men då behöver jag VERKLIGEN större. Och Tim måste bli mindre skraj för stora hundar. Men det är klart, när en liten kille som han träffar på en sådan jätte som dessutom brölar som en upphetsad älgtjur, då är det kanske inte så konstigt att man backan. Men fruktansvärt söta är de i alla fall. Min ska heta Pysen om det blir någon (och om det blir en igelkott så ska han heta Kotten Junior, För alla vet att det är Ludde som är Kotten). Heh.
Det har varit trevligt på kursen. I och med att det bara har varit vi och dem (minns inte mattens namn) så har vi fått betydligt mycket mer individuell hjälp jämfört med om vi hade varit en hel klunga som på valpkursen. Och kursledaren, Emelie (Hundens Hörna), hon är kanonbra. Hon berömmer Tim när han gör rätt och hon berömmer mig också. Hon säger att jag har helt rätt tänk när det gäller att jobba på något som är ett problemområde. Och vilket team vi var när vi spårade, wow alltså! Han är som gjord för det, Timpan.
Emelie kommer vi visserligen att träffa igen på inomhusaktiveringskursen som börjar nästa vecka, men där vet jag inte om Love kommer att vara med. Det har varit en bra kurs, jag kommer att hålla utkik efter kommande kurser.

Nejvetnånvad, nu är det faktiskt dags för lite mat och tv. Och om jag orkar så blir det lite fixa med råttburen ikväll. Och sy hängmattor, yay! Arevåar.