Jag måste berätta ett par saker. Det här med magen, det är ingen bebismage. Det var det väl heller ingen som trodde, men för att vara på det säkra med det så kan jag säga att det som syntes var inget annat än en jävla massa gas, fett och jag som blåste upp mig så mycket jag bara kunde. Det var jag och syster som la upp den för att se om vi kunde lura någon till att tro att den var riktig. Som du när du försökte tuta i mig att du hade rakat av dig allt hår. Men jag hade gärna önskat att det hade varit en riktig bebismage.

Det andra, där finns det väl inget annat sätt att göra än att bra säga det rakt ut. Det är klart som tusan att jag var kär! Varenda sekund under en väldigt lång tid. En del av mig är det fortfarande. Även om jag försöker förneka det. Mest för mig själv.
Och dum som jag är så trodde jag faktiskt att du var det också. Kär. I mig. Dumt va? Jag vet.