Jag börjar få en allt tydligare bild av hur otroligt tungt det är att leva med neuropsykiatriska diagnoser. Det har jag visserligen haft vetskap om i flera år, men nu blir det bara värre. Jag blir allt mer ensam, har bara Ziggy kvar nu känns det som, och om sanningen ska fram så blir jag bara sämre. Min AS börjar eskalera. Min ADD också. Jag kan inte göra något för att dölja det, men jag försöker väl bitvis att ignorera det. Men jag ser allt fler tecken hela tiden. Jag håller antagligen på att utveckla reumatism också, men det gör inget. Jag vet inte vad det är som är på väg att hända. Inte med något.
Jag har min underbara Xcel's I'm the One, aka Tim, två gammelgubbar och fyra tonåringar. Och det är så jag lever mitt liv större delen av dagarna.