Jag börjar känna mig mer och mer besviken på framför allt familjen, men även på folk runt omkring mig. Den punkten som jag känner mig besviken på är den som gäller barn.
Varje gång jag pratar om att jag vill ha barn så sluter sig alla genast, framför allt mamma. Jag får ofta höra att jag är ung än och har hela livet på mig, men också att jag ska vänta tills dess att jag har ett fast förhållande, och då alltid en man. Det jag egentligen får känslan av att alla menar är att jag inte är kapabel till att ta hand om ett barn. Oftast handlar det om att jag är så pass ostabil i mitt psykiska mående och att jag svänger kraftigt på kort tid, men den känslan jag får är att alla skriker tyst rätt ut: "Du har diagnoser, du kan inte. Du är mentalt störd och efterbliven, vi vill bara inte säga det rakt ut. Du är sjuk, Charlotte. Du är en psykiskt sjuk människa!"
Det finns även en väldigt otrevlig och oskickligt sagd mening som har etsat sig fast och som ständigt påminner mig om hur kass jag är, men det är inget som jag har lust att ta upp.

Upplever även att detsamma gäller djur, utöver Tim, inom familjen. Framför allt råttorna som jag ständigt får försvara, då i stort sett släkten har förutfattade meningar om råttor, likt många andra. Samhället i stort har en galet fel uppfattning om råttor, och tyvärr är få villiga till att ge dem ett försök till att se dem ur ett nytt perspektiv.

I många fall måste jag även försvara mig själv på många punkter. Det gör mig ledsen. Jag har alltid haft en känsla av att jag inte räcker till, att jag är usel och inte duger till något. Men varför kan ingen tro på mig i de punkter som jag klarar av, eller att ens ge mig ett försök?
Likadant om mina smärtor och krämpor. Ingen tar det på allvar och ingen tror på mig till 100% när jag säger att jag mår dåligt och har ont. Eller jo, Ziggy lyssnar. Har lovat, både till Ziggy och faster, att söka hjälp för mina problem med den förmodade reumatismen och karpaltunnelsyndromet. Men också för de återkommande smärtorna som eventuellt kan ha med levern eller njurarna att göra. Men jag vet inte vad som är vad. Det enda jag vet med säkerhet är att min kropp inte mår bra. Och allt hänger ju ihop. Den kroppsliga och mentala hälsan. Den onda cirkeln.