Jag har sagt upp bekantskapen med Andreas. Du har skitit i det blå skåpet. Du ska nog ta dig en rejäl tänkare både en och två gånger. Glöm att allt är som det en gång var. Det var därför jag förlovade mig. Som sagt, du har skitit i det blå skåpet.

Att börja skriva ännu mer öppet om vad jag tycker, tänker och känner, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Om jag skulle klara det. Visst, själva skrivandet är det inget problem med, det är reaktionerna. Jag vill inte vara anledningen till att någon blir arg, sur eller sårad. Men samtidigt så har jag en jävla massa explossiva tankar. Och känslor. Jag menar, säger jag precis så som jag känner så vet jag att jag för elller senare får tillbaka en käftsmäll för det. Håller jag tyst om det, då börjar bomben att ticka på insidan och när den väl exploderar så går det åt helvete på en massa olika plan. Slutsatsen är att det alltid blir en explosion, skillnaden är om den exploderar inifrån eller utifrån. Jag vet tamejfan inte hur jag ska göra. JKlart att jag kan prata med någon annan om att jag har det här problemet med den och den, men ibland behöver man säga det direkt till den personen istället. Och risken är otroligt stor att personen i sig blir riktigt rosenrasande eller gråter ögonen ur sig. Jag vill inte det. Vad är bäst/värst? Inifrån eller utifrån? Jag vill vara ärlig, självklart vill jag vara det, men jag vill inte att det ska resultera i ett haveri. Förstår du hur jag menar? Jag tror det.

Det som sätter allt i snurr på sin spets nu, det är det där med att vilja vara med någon. Inte vara vara på det sättet, utan bara vara. Men den personen vill vara, vara vara, med någon annan. Och jag blir svartsjuk även fast jag försöker låta bli något så in i baljan. Jag vill ha den här personen för mig själv, men något som är betydligt viktigare är välmåendet för den här personen. Alltså skitsamma var jag står, om jag är en meter ifrån eller inbyggd i en igloo helt åt fanders. Jag vill ju vara glad, inte verka som tjurig. Men det går liksom inte. Det knyter sig i magen. Och även fast jag avskyr det så tycker jag synd om mig själv och hittar en massa problem hos mig. Jag vill inte. Du betyder allt för mig och jag vill att du ska ha det bästa av det bästa. Men när jag hör eller ser något om den här andra personen, eller säger något för att jag vill vara artig, då knyter det sig igen. Som bara den. Framför allt varje gång när jag tror att jag har lyckats släppa och komma över det. När de här vänliga orden kommer på nytt, de som verkar extra söta, då tänds den där lilla lågan igen även fast jag har försökt släcka den gång på gång. Det kommer små signaler, ofta meningslösa, som jag lyckas bygga upp till något mycket större och jag lyckas ständigt få dem till att betyda något som de inte gör. Jag kan inte prata med dig om det här, det vet jag att jag inte kan, du hör ju själv hur det låter. Men sanningen är jag ger fan i om det sårar mig eller inte, men jag vill veta hur det är. Jag vill veta vad dina gåtor betyder, vad det är jag ska se efter och blunda för. Men jag kan inte. För jag vet inte hur man gör. Jag kan inte stänga av mig på det sättet, och tro mig, det vill jag verkligen kunna, men jag funkar inte så. Jag är inte en sådan som håller inne om känslor. Om sådant som mest gör ont nu för tiden. Jag vill inte känna något. Och det jag känner vill jag hata. För på vissa plan har jag försökt bli som du, men det blir bara värre då. Jag blir tjurig och sur, jag får en ny benämnelse vid namn Bitterfitta, och ja, då är cirkeln igång. När jag blir sur, då blir du sur. Och när du blir sur, då blir jag sur. Den där biten kan du nog. Men grejen är som så att det alltid har varit på det sättet. I flera år. Det är inget som är riktat mot just den eller den, det är själva helheten som är så. Och ska jag vara extra ärlig, gud skydda mig för all den skit jag kommer få, så ja, jag gör dumma saker mot mig själv när jag blir sur på någon. När jag känner mig felaktigt och oskyldigt behandlad. Då har jag skurit mig. Då har jag tagit tabletter. Då har jag supit. Då har jag slagit huvudet i väggen eller försökt att strypa mig. Och en del andra grejer. Men det är INTE för att nu ska jag ta livet av mig på grund av dig, så är det inte. Det är tankarna om att det är klart att hon/han har rätt, det är mig det är fel på, det är jag som förstör allt, det är jag som hela tiden står i vägen. Det är jag. Och då måste jag straffa mig själv. Jag bryter ihop och i ett desperat gråtande försöker jag ge mig själv min egen medicin. Det är inte för att just du har fått mig till att må tokdåligt, det var det du sa eller gjorde som blev den sista droppen till att få glaset att rinna över. Men det var inte du.  Jag har inte gjort något sen den kvällen i påskas. Har inte vågat, har inte velat, inte orkat. Istället har jag gått sönder och varit låg i flera dagar om det är något som har bränt till riktigt rejält. Och de gångerna jag har känt att jag måste få ut det onda snabbt ändå, jag längtar verkligen efter att få se blodet rinna eller känna tabletterna trilla ner genom halsen, då har jag gått och satt mig med kläderna på i badkaret istället. På golvet. I mörkret. Med så varmt vatten som möjligt. Svedan lindrar en aning i alla fall. Men jag har gråtit hela tiden i alla fall. Oftast blir jag så täppt att jag inte kan andas genom näsan och jag måste anstränga mig rätt rejält för att lyckas andas normalt genom munnen. Jag ska vara ärlig. Jag vill inte ta livet av mig. Men jag ber till gud om att jag ska få dö i sömnen. Det handlar inte om att jag vill rädda mig själv från allt som är jobbigt, det handlar om att jag vill rädda er från mig. Jag är fortfarande rätt övertygad om att det är jag som ställer till det och orsakar problem hela tiden. Att det är mitt fel. Men inte alltid. Fast då, klart som fan, då tror folk genast att jag tror att det är mitt fel när jag inte alls gör det. Jisses, jag vet inte. Jag behöver få ur mig både allt och inget nu. Det är som att kaoset är tomt. Jag vet inte om det blir bättre av att få det ur mig, förmodligen får det mig att ångra att jag sa så mycket om hur det är. Jag hoppas att jag får en tid till Margareta snart! Jag har aldrig haft någon bättre. Med henne kan jag prata om dig hur mycket som helst utan att hon tröttnar. Om det som både är jobbigt och glatt. Jag behöver det verkligen. En ny tid fort. Snälla.

Jag är tom nu, ångrar mig redan. Bli inte arg på mig nu bara. Du vet inte om det, men jag sluter mig redan mer och mer.

Jag har försökt mecka lite med mina två bärbara datorer. Ett försök till att laga dem så att säga. Eller nej, inte båda, det är bara den senaste som har fått tuppjuck. Den som skulle ha blivit lagad för mer än två år sen om det inte hade varit för att jag hade ryckt ur externa hårddisken utan att tänka mig för. Men nu har jag alltså opererat dem. Skalpell och liknande fick jag låna av Stan, mina var inte tillräckligt vassa. Efter en stunds joxande, pillande, våld och svordommar lyckades jag tillslut blottlägga dess inre. Allt gick galant, precis enligt planerna. Fram tills dess då jag insåg att den ena jäveln var lite mindre än den andra. Fick ta och sy ihop dem igen, mecka lite betterierna och testa alla möjliga sladdar. Inget av ovannämnda kom med en lösning. Så nu har jag frågat mamma om jag får mecka sönder hennes då hon har en exakt likadan som jag. Gugge skulle ju hjälpa mig med det där, men han verkade visst glömma den detaljen. Men istället fick jag en virusfri stationär, ett fungerande trådlöst och den fantastiska möjligheten till att kolla film på TV:n! Alltså inte DVD-spelare och sånt, det har jag redan, utan via usb-porten. Det är ju rätt trist att kolla film över datorn, och eftersom DVD-brännaren inte funkar så var enda alternativet kablar, något som jag aldrig skulle lyckas få tag i själv. Men igår, som en uppenbarelse från ovan, gav sig en usb-port till känna och nu kan jag kolla nerladdade filmer på TV:n. Wääjj.

Och så var det det där med Gugge också. Han kom upp i Söndags kväll. Var grymt taggad. Har saknat honom något som bara den de senaste veckorna. Det kändes bra i magen och jag räknade verkligen timmarna. När jag stod och väntade de där sista minuterna innan tåget kom in så hade jag myror i brallorna. Och när han väl var framme, då hade jag så mycket som jag ville säga men förblev helt tyst då jag inte vågade öppna munnen. En kram och det var det. Utöver sånt där som har med tunnelbanebiljetter och busstider att göra. Tim blev stormförälskad och Gugge i sin tur blev lika förtjust han. Det kändes kanonbra, vissa killar blir ju Fjompen rädd för. Speciellt långa. Fast han fixade ju i och för sig Sid bra. Kändes mysigt att sitta i soffan alla tre och kolla på TV. Få massage, någon att luta sig emot. Givetvis ledde det ena till det tredje, men det kändes bara rätt. I måndags, det var då det började kännas lite konstigt. Inget bråk eller något sådant, men det kändes konstigt när han satt och mös mer med Tim än med mig. Och från Tims sida likadant. Helt ensam mitt ibland två andra. Till slut fattade jag mod till mig och sa rätt ut att jag kunde ta soffan över natten. Sen bröt jag ihop och förklarade hur jag kände (urfånigt när man tänker på det), han märkte ju att något var galet. Så han la sig arm om mig och lite senare la jag huvudet i hans knä. Och jag sa vad magen tänkte även om jag antagligen inte borde ha gjort det (det sa jag också). Att jag trodde att jag började få känslor. "Mm" var det enda svar jag fick. Jag hade väl lite hoppats (?) på att vi kunde bli tillsammans igen. Ha ett öppet förhållande. Eller i alla fall trodde jag väl att han kände samma som mig. Det gjorde han alltså inte. Jag vet ju egentligen att det som hände var bäst eftersom det antagligen ändå inte skulle ha funkad på distans, men då behöver han väl inte skicka ut sådana signaler? Men det kanske är jag som misstolkar. Det är ju inte första gången direkt. Jag vet inte varför jag över huvud taget berättar det här, det är ju inte som att det är slutet av universum. Men lite ledsen blev jag allt. Men nu låser vi den dörren och blickar framåt. Head against that mountain!

Asch, jag som bara skulle skriva lite, men det behövdes visst det här. Tänkte väl egentligen mest ta en snabbis om Prideparaden, Freddie och Stefans bröllop, hur bra jag trivs med min nya sköterska på psykiatrin. Så för att ta det lite snabbt; Prideparaden var kanonkul, men jag hade gärna velat gå hela och sedan titta på resten av paraden när jag var klar, men då tiden till bröllopet började bli knapp så fick jag nöja mig med en timme eller nåt sånt.
Och bröllopet! Det var jätte trevligt. De var precis så vackert enkelt klädda som man kan. Fotade lite och tänkte ta och göra en tavla. Fick även med Mona Sahlin på ett eller flera kort då det var hon som veg dem. Roligare vigselförättare kan man väl hitta, men det behövs det inte prata högt om. Höll ett improviserat tal som jag fick en massa beröm för och jag fick faktiskt höra att jag var fin. Både i hår och i klädväg. Med blomman bakom örat blev jag lite sådär extra fin. Jag gillade det. Den kvällen var jag nöjd med mig själv. Var lite fånig och skickade runt bilder på mig själv, men som tur var fick jag bara positiv respons. Trevligt trevligt.
Och psykiatrin då. Jag trivs jätte bra med Margareta. Hon verkar verkligen förstå mig. Det är nog första gången som en person inom det området har lyckats med det. Jag känner mig bekväm och har en massa att berätta. De fyrtiofem minuterna i veckan som jag har rusar förbi alldeles för fort. Och nu går hon på semester och är inte tillbaka förräns den tjugosjätte eller nåt sånt. Det kan nog bli jobbigt, men jag hoppas på att fixa det.

Förresten så har jag fått plats på en hundkurs, jobb på Kattstallet och Motion på recept. Dety kan nog funka det här, det kanske blir en bra höst. Hoppas. Verkligen.