Vällingby. Bussen på väg hem. Motstod lusten att gå till systemet samt att köpa mer godis. Alkohol har jag kvar. Renat. Godis har Ica Spånga för 3.90 imorgon. En nudelwok, doftblock, kycklingköttbullar, p-piller, simvastatin och en jävla massa te. 4 hg, fyra sorter och 100 spänn.
Huvudvärk och nästäppa. Bakfylla eller pollen? Pollen. Sitter på ögonen också. Avstod från pollensprayen. Kör på allergitabletter och vanlig nässpray istället.
Somnade gråtandes. Mardrömmar hela natten. Försov mig och missade tiden till kuratorn på SCÄ. Ännu mer ont i huvudet, alldeles för ljust ute. Behöver vatten. I massor.
Inrett akvariet åt mössen efter städningen. Tagit ut geggan ur frysen för att tina upp och ges senare under dagen.
Nervös över att gå ut. Ännu mer nervös över att kanske springa in i Sid, tillbaka från Gotland under påsken. Nervös över att springa in i Benny, bor bara några hundra meter bort. Galet nervös över att springa in i båda samtidigt. Rädsla. Vånda.
Snart hemma igen. Korta meningar idag. Huvudvärk.

Farfar, hjälp mig. Snälla. Jag orkar inte själv. Vet inte när jag får träffa farmor nästa gång. Gör det ont i henne när jag pratar om dig? När jag vill prata men inte vågar? Snälla du. Jag saknar dig så mycket...

Han har fina ögon, Joel Kinnaman. Och härlig röst. Synd.
För det man vill ha mest av allt, det är det som man aldrig kommer att kunna få.

Jag behöver inte en man för att bli lycklig, men ett hembiträde är ett måste!

Trött, men oförmögen till att sova. Ångestvärk i hela kroppen. Värk i tankarna. Vill sluta tänka, sluta känna. Behöver mer alkohol för att stänga av, dämpa. Ensam som bara den. Inom mig skriker en gäll röst att jag patetiskt nog antagligen förtjänar att vara ensam. Att det måste finnas något som jag har gjort fel. Hör Tonys ord inom mig; inte äta maten, inte andas luften. Inte göra något. Hur kan man bli så påverkad? Familjen blir påverkad. Känner ingen lust alls till att göra något dåligt. Inte skära, inte strypa, inte bränna. Inga tabletter. Inte dö. Tänker inte sjunka till den nivån. Men jag måste få mera alkohol. För jag behöver något. Kanske någon. Men vem? Jag vet inte. Vill inte veta. Vill trycka off och sedan hold. Paus. Bara en stunds paus. För att samla krafterna och komma tillbaks. Funderar på gymmet. Träna frenetiskt. Bli av med allt överflödigt äckel som sitter på mig. Slippa tänka. Slippa känna. Bedöva. Crawling in my skin, I become so numb. In the end it doesn't even matter. I become so numb.

Den här lilla filuren fick jag av Sid och Vicky när jag fyllde 18. Jag vet inte hur det kom sig, för jag hade absolut inte sagt något, men på något sätt lyckades han luska fram att jag var förtjust i just kossor. Det kanske stämmer det han säger, att han minns allt fint som han har sagt och att han står fast vid det än. Men en kossa, det är imponerande.

Jag är nykter nu och sover hemma hos mamma i natt, får inte vara ensam. Så inget kommer att hända. Om någon nu är intresserad av att veta.

Jag vet att jag har "frågat chans" på fyllan tidigare, men den här gången slog jag på stort och friade. Vill du bli min fru Gustaf?

Kenny-Oswald Dufvemberg är en gift man. Helvetes jävla skit. Emelie, din man är otrogen och jag är den jäveln som blev utsatt för det.

Farväl Oswald.
Farväl Ziggy.
Farväl Sid.
Farväl.

Jag ville till Jönköping, för att komma bort från den här stan.
Jag ville till Oswald, för att glömma bort resten av världen.
Var vill jag nu? Jag vill till dig, farfar. Jag vill till dig.

Här börjar man bli glad i magen bara för att få reda på att den fan redan har någon. Far åt pipsvängen med en fjärt!

Hälsa farfar att jag älskar honom. Hälsa till U's farfar också.
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick. Och allt var förlorat.
Farväl.

Det var nära i natt. Jävligt nära. Och ärligt talat vet jag inte om jag pallar längre. Du har redan lämnat mig...

I should tell you, I should tell you.
I should tell you, I should tell you.
I have always loved you.

Vilken glädje ger det att få tag på Sid när ena bästa vännen ligger på akuten för fjärde gången på mindre än en vecka. Finaste du, stanna kvar. Jag ska alltid finnas där för dig. Aldrig ska jag lämna dig.

Hej. Hoppas allt är okej. Och du, jag tänker på dig hela tiden. De nattliga drömmarna har börjat komma tillbaka igen. Försök inte förstå mig - älska mig bara. Jag är ledsen för mitt beteende. Finaste, finaste du. Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Av någon anledning kom inte texten som hörde till föra inlägget med.

Kärlekens vidunder hoppar ut från ett berg..
Och ibland slår den ihjäl sig mot marken som hallonsylt.

Förlåt. Jag menade det inte. Jag ska vara duktig. Hallonsylt.

Igår fick killarna sig en riktig festmåltid. Färsk fisk från fiskdisken i Hötorgshallen och färska jordgubbar från torget. Och lite kokt brysselkål som de fullkomligt älskar. Att någon kan uppskatta brysselkål mer än jordgubbar kommer jag nog aldrig riktigt att förstå.
I samband med middagen lät jag buren stå öppen så att de kunde springa fritt i rummet (rum och rum, ett förråd på kanske 4 kvm eller så som agerar garderob och råttrum). Något som de blev riktigt förtjusta i. Detta baserar jag till stor del på den uppsprättade och halvt uppätna fisken som låg och smaskades på i handdukslådan. Oerhört mysigt. Jag måste verkligen fixa ihop ett skydd åt trådbackarna så att handdukar och sängkläder kan få ligga ifred och inte agera råttbo. Visst är det lite sött att hitta dem i lådorna, och ännu större förtjusning när man upptäcker att de inte används som toalett, men jag vill nog helst ha mina handdukar och sängkläder rena i alla fall.

Festmåltid för råttorna igår. Festmåltid för mig idag. Tunnbrödsnittar, en bit chokladtårta och en halv flaska champange. Inget som mättade något vidare kanske, men skumpan satt som en smeck över deppigheten. Nu kan jag andas igen.

God natt nu, ikväll kanske det blir morotspannkakor.

Förresten. Grattis familjen Källqvist till dotra.
Och grattis till kusinen min som beräknas i september.
När blir det min tur? Snälla.

För att använda tjusiga ord så är jag uppriktigt sagt bestört bara av tanken på att det finns någon som har läckt ut om vem jag är, mitt fulla namn och utseende, för medlemmarna på Hards Facebooksida. Att sedan inse att det redan har hänt gör mig inte mindre bestört. Någon av de få personer som vet om att jag tidigare har suttit på Hard.nu har kommit över mitt lösenord och gjort mig till medlem på deras Facebooksida. Så att både hela min umgängeskrets kan se det, och, inte minst, givit de många perversa gubbjävlarna tillgång till vem jag är. Nu har jag visserligen varit klok att inte lägga ut någon personlig information om mig själv, men det är ändå jävligt obehagligt. Om det är samma person som hackade mitt fb-konto i somras vet jag inte. Jag vill inte peka ut någon, även om jag är medveten om att jag på ett sätt redan har det, men oavsett vem det är så har den personen verkligen skitit i det blå skåpet. För de av er, vilka ni nu är, om ni ens är några, som vet om min bakgrund, så antar jag att ni är medvetna om hur pass galet det är skulle kunna gå om det gör det. För att förtydliga; pervers gubbe får tillgång till namn och information om klart labil tjej med låg självkänsla med svårigheter att agera i försvar vid riskabla situationer. Så du, vem du än är, vad du än har för bakomliggande tankar - det gör ingen skillnad om du har mer kanel i bullarna, det här är ingen lek.

Igår bröt jag ihop. Så om jag drar mig undan, verkar bitter eller orolig eller dylikt, nu vet ni varför.

Jag vill att alla ska veta, det är ingen hemlighet. Jag älskar dig, Stanley Laurel Yelnatsdotter. Du är luften i mina lungor. Vinden i mitt hår. Värmen mot min hud. Musiken i mina öron. Blodet i mina ådror. Mitt allt. Jag älskar dig.

Jag har så mycket att säga, fast ändå inget alls. Hur hanterar man bästa vännens självmordsförsök? Hur hanterar man saknaden efter den finaste mannen av alla? Hur hanterar man att inte få den där satans bruden ur tankarna? Hur hanterar man den otroligt skumma känslan av att längta tillbaka till 51:an? Hur hanterar man egentligen något?

Jag vill göra en extreme makeover av bloggdesignen, men den införstådda vet att jag inte kan sådana grejer över huvud taget. Och att det troligen inte skulle vara det smartaste att be om hjälp. Men det är väl en världslig sak, som den lagom vackre och kloka mannen i sina bästa år skulle säga.

Som sagt, hur hanterar man egentligen något?