Tillbaka i Tallbackaskolan där gick gick mitt första år i gymnasiet för första gången sedan dess. Nog minns jag skolan. Toaletten där jag brukade låsa in mig och skära upp armarna, trappan där jag snubblade och flög rätt in i tegelväggen, matsalen där matteläraren åt feferoni till precis allt. Blandad förtjusning kan man väl kalla det. Men det ska bli kul att höra Anns föreläsning och poliserna som kommer efteråt. Vem vet, kanske jag kan ha en framtid hos Akta Huvudet och Fuck våld-kampanjen eller vad man ska kalla den.

Rädda mig innan jag dör. Snälla.

Nästa helg kommer finaste Oswald ner. Det ska bli så jäkla kul att träffa honom igen, det är 3,5 år sedan sist! Räknar dagarna och hoppas att de springer förbi. Fast inte den här helgen, för då kommer farmor hit. Det var så härligt att träffa henne på 50-års festen, tänker på henne så ofta nu när hon är ensam. Hon var som vanligt sist till matbordet, även fast det inte var hemma hos henne, heh. Men så är farmor, hon ska alltid greja in i det sista. Framför allt i köket. Det lättade lite att träffa henne, om än bara några timmar, med det blev lättare att andas på ett sätt. Och nu ses vi till helgen igen, så väldans kul! Då ska jag höra mig för om ifall jag får komma och hälsa på henne någon helg och besöka graven. Men denna helg först. Och sen - Oswald! Gud, jag kommer att bli galet nervös minuterna innan, och gissa om det kommer att kittlas i magen! Ser framför mig vilket fånigt leende jag kommer att få på läpparna i samma stund som mina ögon finner honom. Längtar, längtar!

På tisdag är det dags för min rektoskopi inne på kirurgin. Jag ser verkligen inte fram emot det och börjar redan få en kraftig ångest och oro inför det. Som om det inte var en tillräckligt jobbig undersökning så är läkaren manlig. Att vara ensam med en främmande man i ett isolerat rum är en av de saker som jag hyser störst avsky och rädsla över av allt. Rektoskopi. Man. Jag är livrädd. Det är försent för att begära ny läkare eller narkos nu. För att inte tala om omöjligt att begära båda delarna.

Men det är bra att de tar tag i i det. Det är i alla fall något. Att behöva acceptera att gå runt med återkommande rektala (?) blödningar känns inte roligt.
Jag vet inte om någon känner till tjejen som dog av "falska menssmärtor" för ett tag sedan? Hon dog av en dålig och försent utredd Endometrios. Endometrios är en lindrigare form av PCO:n som jag har. PolyCestisk Ovariesyndrom. PCO kännetecknas av bland annat ett dussintal cystor på var dela äggstock. Blödningar från rektum kan infalla i samband med menstruella blödningar i fall av Endometrios, och jag misstänker att det även kan göra det vid PCo eftersom att mina kraftigaste blödningar kommer i samband med mensen.
Den här tjejen dog med ett antal liter avföring i tarmen, något som givetvis hade gett henne kraftiga magsmärtor. Något som även det stämmer in på mig.
PCO kännetecknas utöver cystor även med bland annat övervikt (!), behåring (!), diabetes (!!!) och svårigheter/omöjlighet till att få barn (?).
Jag bryr mig inte om ifall det låter deprimerande, ledsamt eller tungt. Det är tungt. Min verklighet är tung. Förlåt. Men jag försöker.

Jag börjar känna mig mer och mer besviken på framför allt familjen, men även på folk runt omkring mig. Den punkten som jag känner mig besviken på är den som gäller barn.
Varje gång jag pratar om att jag vill ha barn så sluter sig alla genast, framför allt mamma. Jag får ofta höra att jag är ung än och har hela livet på mig, men också att jag ska vänta tills dess att jag har ett fast förhållande, och då alltid en man. Det jag egentligen får känslan av att alla menar är att jag inte är kapabel till att ta hand om ett barn. Oftast handlar det om att jag är så pass ostabil i mitt psykiska mående och att jag svänger kraftigt på kort tid, men den känslan jag får är att alla skriker tyst rätt ut: "Du har diagnoser, du kan inte. Du är mentalt störd och efterbliven, vi vill bara inte säga det rakt ut. Du är sjuk, Charlotte. Du är en psykiskt sjuk människa!"
Det finns även en väldigt otrevlig och oskickligt sagd mening som har etsat sig fast och som ständigt påminner mig om hur kass jag är, men det är inget som jag har lust att ta upp.

Upplever även att detsamma gäller djur, utöver Tim, inom familjen. Framför allt råttorna som jag ständigt får försvara, då i stort sett släkten har förutfattade meningar om råttor, likt många andra. Samhället i stort har en galet fel uppfattning om råttor, och tyvärr är få villiga till att ge dem ett försök till att se dem ur ett nytt perspektiv.

I många fall måste jag även försvara mig själv på många punkter. Det gör mig ledsen. Jag har alltid haft en känsla av att jag inte räcker till, att jag är usel och inte duger till något. Men varför kan ingen tro på mig i de punkter som jag klarar av, eller att ens ge mig ett försök?
Likadant om mina smärtor och krämpor. Ingen tar det på allvar och ingen tror på mig till 100% när jag säger att jag mår dåligt och har ont. Eller jo, Ziggy lyssnar. Har lovat, både till Ziggy och faster, att söka hjälp för mina problem med den förmodade reumatismen och karpaltunnelsyndromet. Men också för de återkommande smärtorna som eventuellt kan ha med levern eller njurarna att göra. Men jag vet inte vad som är vad. Det enda jag vet med säkerhet är att min kropp inte mår bra. Och allt hänger ju ihop. Den kroppsliga och mentala hälsan. Den onda cirkeln.

Nu har här fixats och donats hemma hos Restaurang Mama Rosa. Eller dotterbolag får vi kanske kalla det. Hemma i mitt kök vill säga.

Storkok till råttor och möss har grejats i ordning och frusits in i fryspåsar och iskuber. Kom på den briljanta idén att frysa in käket till mössen i den hära grejen som man har isbitar i. Om man följer Grodans (Sveriges största musuppfödare och musguru) exempel och ger färsk mat ca en gång i veckan i en portion stor som ett mushuvud per individ, så kom jag fram till att det borde funka rätt så bra med en kub för tre stycken. Jag tänkte i alla fall börja där så får vi se hur det går.

Men åter till käket. Idag använde jag Bulgur som bas istället för Quinoa som jag i vanliga fall brukar använda. Jag valde Bulgur av tre själ; för att variera, för att det är billigare och framför allt, det bränner inte fast i botten som Quinoan brukar göra.
Bytte även bort den vanliga proteinkällan som brukar bestå av mestadels tonfisk, makrill och ibland räkor, mot kyckling och älg- och viltskav.
Utöver det pluttade jag i ärtor, blomkål, morötter, gröna bönor, kikärtor, kidneybönor, brysselkål, spenat och kanske något mer som jag inte minns just nu. Det blev säkert två kilo allt som allt.

Jag blev baksugen också. Men istället för att baka en massa kakor åt mig själv så gjorde jag ju givetvis kakor åt grabbarna grus istället. Framför allt efter att ha sett inläggen om mumsrullar och insektskakor.
Som bas i dessa hade jag grahamsmjöl, krusakli, råg kross och vete kross. I två utav satserna hade jag även havregryn. Den första satsen blev insektskakorna. Puréade kidneybönor och vita bönor tillsammans med torkade syrsor som jag hade kvar sedan ödletiden. Perfekt proteinkälla! Geggade ihop kladdet med lite rapsolja innan jag tryckte ut det på en plåt. Ca 30 minuter på 125 grader.
Omgång två blev med räkor. I den hade jag bara torrvarorna och lite olja utöver räkorna. 20 min i ugnen på samma temperatur.
Omgång tre blev med kyckling och brysselkål och lite av vattnet som var kvar efter att ha kokat kycklingen. Spad kan man väl säga. 20 minuter i ugnen.
I den sista omgången hade jag älg- och viltskav. Även i den hade jag i lite av kycklingspadet.
Förhoppningsvis så kommer alla de olika sorterna att superuppskattade. Som en trevlig överraskning kan jag tillägga att det inte luktade urk när de stod i ugnen, något som mina allra första kakor gjorde.

Har även gjort nytt torrfoder, säkert 5 kilo. Som vanligt använde jag sockerfri, naturell müsli som bas. 4 x 750 gram. Utöver basen ingår 2 dl hel bovete, 2 dl skalad hirs, 2 dl Eukanoba hundfoder för valpar (den påsen som jag fick gratis på djuraffären som smakprov. Kanonbra storlek på foderkulorna som passar bra i både fodret och till några av Tims aktiveringsleksaker. Och utöver det så har den räckt i ungefär ett år och det är fortfarande massor kvar!), 4 eller 5 dl Branflakes, ca 4 msk solrosfrön, 4 msk pumpafrön, 4 msk sesamfrön och 4 tsk puffad Quinoa. Dessa grejer har jag alltid i om jag inte har missat att köpa nytt. Blev dock inga linfrön eller alfalfafrön, men det är inte hela värden. Hade även i runt 300, 400 gram dinkelflingor, lite kikärtor och kidneybönor som jag torkade i ugnen. Håller på att torka morötter och palsternacka nu som jag ska blanda i sen.

Blev en hel del grejer fixade och det känns riktigt kul att ha fått det gjort och klarade det utan att något strulade.
Börjar bli rätt trött nu och eftersom att det är 50-års kalas för farbror imorgon i Örebro så börjar det bli dags att dra sig. Men först måste jag nog ta och äta något mer. Jordgubbar och festis är vl kanske inte den mest stabila måltiden.
Det får vara det för nu. God natt.

Det händer att jag tänker på Daniil. Att jag skriker efter honom. Fuck våld!

Mössen bor som sagt i ett akvarium. Jag vet inte riktigt storleken men har för mig att det rymmer ungefär 200 liter. Det är för närvarande övertäckt med en handduk för att ge dem lite tryggt mörker så här i början, men annars kommer överdelen att stå öppen, och då för att ge en god ventilation samt enklare möjligheter till hantering. Det är inrett med några hus, hängmattor/fleecefiltar, toarulle, en motionsboll omgjord till gunga och några delar av en slaktad hamsterhage. Inredningen kommer att förnyas efter varje städning. Lika så kommer bottensubstratet som för stunden utgörs av kutterspån bytas till aspspån eller något annat som är terpentinfritt. Akvariumet står i vardagsrummet.

Råttorna har fått ett eget rum. Eller rum och rum, de delar förrådet slash garderoben med kläderna och några flyttlådor. Har fått en plywoodskiva utsågad av min morbror möbelsnickaren som passar perfekt mellan vattenledningarna och yttersidan av dörrkarmen och kan på så sätt ha dem lösa med burdörrarna öppna så att de kan springa ut och in som de vill under några timmar. Nu ligger de visserligen mest och sover i ett par före detta mjukisbyxor, men ändå. Buren består av tre stycken rätt stora gallerburar som jag har skarvat ihop på varandra och mäter en höjd på runt två meter. Den understa buren är en Ferplast Jenny som om jag inte minns fel rymmer lagligt sett fyra till fem råttor. Bur två är precis lika stor som den understa, möjligen någon centimeter smalare på djupet. Och slutligen bur tre, det vill säga den översta är lite mindre än de andra två. Ca 40 cm bred, 60-70 hög och runt 30-35 djup. Den ger lagligt plats för tre råttor. Hela buren totalt ger plats åt ca 12 råttor, jag har 6 stycken i den. Två gammelgubbar, Kaj "Kajsen" och Stig "Stickan", och fyra ungar, Dr. Sheldon Cooper "Sheldon", Black Jim "Jimbo", James Norrington "James" och Jack Sparrow "Jackie". Ungarna är döpta efter sjörövare (Cooper, Jim, James, Jack) av uppfödaren, Kaj (i en svart kavaj) och Stig (är i tröjan vig) är döpta efter ett tröjtema då deras mamma var en riktig "tröjråtta".
Buren är inredd med allt möjligt som fantasin och säkerheten tillåter, bland annat med en massa hängmattor och förvaringskorgar från IKEA. Mjukisbyxorna som jag har hängt in nu är favoriten, man kan både krypa in i benen och använda dem som sovplatser. Att inreda en råttbur (burar överlag till klättrande gnagare) är jätte roligt men kan vara rätt pilligt och knepigt när armarna inte riktigt räcker till. Som ett PS kan jag tillägga att Ferplasten är den enda buren gjord för råttor, eller illrar och chinchillor för att vara exakt. De andra två är fågelburar men fungerar alldeles utmärkt för det.
Lägger upp två bilder på burarna.

Och om jag har några läsare som följer min blogg - var beredda på mycket djursnack!

Nu har mina nya muslingar precis flyttat in i sitt nya akvarium (buren som kom med var skamligt liten!). Tre bröder på ungefär 2,5 månader med eld i baken. Kasper, Jesper och Jonathan ska de få heta. Vet inget om deras bakgrund, men de verkar vara svensktypade (den ras som är mest lik skogsmusen och det vi kallar "dansmus" i storlek). De är svart- och vittecknade med lite mellanbrunt i sig. Kasper har vitt ansikte med en slags svart inramning över höger öga och öra, Jesper har ungefär hälften vitt, hälften svart i ansiktet och Jonathan är den som är mest vit av alla, nästan hela vänster sida av honom är vit.
Det ska bli väldigt roligt att ha möss igen, det var några år sen sist. Förutom tre engelsktypade damer så har jag bara haft svensktypade, ungefär tio stycken eller så. Jag föredrar visserligen engelsktypade då de både är lite större och lugnare, men de lever inte lika länge och är främst avlade för utseendets skull. Får jobba en del på att få dem tama, eller i varje fall hanterbara, men det är det definitivt värt!

Hur glädjande känns det inte när den så kallade bästa vännen kallar en för bitch? Jag älskar dig också. Jag sa ju att jag var ett luder. Men det är slut nu. Inte fan pippar jag med vem som helst.

Jag börjar få en allt tydligare bild av hur otroligt tungt det är att leva med neuropsykiatriska diagnoser. Det har jag visserligen haft vetskap om i flera år, men nu blir det bara värre. Jag blir allt mer ensam, har bara Ziggy kvar nu känns det som, och om sanningen ska fram så blir jag bara sämre. Min AS börjar eskalera. Min ADD också. Jag kan inte göra något för att dölja det, men jag försöker väl bitvis att ignorera det. Men jag ser allt fler tecken hela tiden. Jag håller antagligen på att utveckla reumatism också, men det gör inget. Jag vet inte vad det är som är på väg att hända. Inte med något.
Jag har min underbara Xcel's I'm the One, aka Tim, två gammelgubbar och fyra tonåringar. Och det är så jag lever mitt liv större delen av dagarna.

... I'm in love with a criminal.

Eller?

Du är fin när du ligger under mitt täcke, min baby. Förlåt för att jag inte säger det oftare.

Funtar på att radera mitt fb-konto. Alla konton egentligen. Har mailat admin på Hard om att radera mitt konto där eftersom att man av någon jävla anledning inte kan radera det själv. Det är mycket jag vill radera. Synd att det kostar så mycket att byta namn. Adressen lär väl knappast många ha ändå. Nytt hem, nytt liv. Ny identitet?

En till stjärna i skyn.

Nils Fredrik Lennart Anderson.
5 september 1924 - 31 december 2011.
Älskad make, far, farfar och gammelfarfar.

Vila i frid käraste farfar, skyddsängel över världens alla katter. Du kommer alltid att finnas i mitt minne. Jag glömmer dig aldrig! <3

Jag är så jävla trött på att låtsas och att tvingas hålla inne med sånt som jag vet måste ut. Jag orkar inte. Jag vill inte.

Jag tänker gnälla en del igen, förlåt.

Jag har så förbannat OOONT! En stark rekommendation är att inte trilla baklänges över hunden och nästan sätta sig på honom, och framför allt inte om man har planerat att braka ner på en råttbur, en plastlåda, ett gäng ihopsurrade trädgrenar, en höhäck och en del andra prylar att inreda en fantasifull råttbur med. För det gör GALET ONT! Ett tips är också att inte göra det samtidigt som man har planerat in en mensvärk, magont, illamående och diverse andra krämpor. Jag har nu varit "soffliggandes" i stort sett konstant sedan ett dygn tillbaka. Att gå, resa och sätta sig, lägga sig och you name it är en riktig plåga. Även något så litet som en smygarfis ger ifrån sig dödliga smärtor. Det känns som att en stor knöl har växt ut från svanskotan. Om det inte lägger sig under helgen så får en väl söka hjälp. Jag vill att allt ont ska sluta, det är inget kul.

Jag har gjort något riktigt dumt, jag vet det. Och det är jag jävligt ledsen för. Om jag kunde göra det ogjort, då skulle jag göra det.
Jag sjunker och förtjänar inget annat. Förlåt.

Det är slut mellan Gud och mig.

Ångesten sliter och river i kroppen. Allt som finns under huden har en desperat längtan att få ta sig ut. Ögonen är tomma, ansiktet tappar färg. Allt står stilla och rör sig alldeles för snabbt på samma gång.
Är det så här det känns att förlora en vän?