Den här dagen blev inget bra. Munterheten som jag hade tidigare idag är som bortblåst. Just nu känns allt bara mörkt. Inte mörkt som att det är mörkt ute, utan mörkt inuti. Och det enda ljuset som finns kommer ifrån julstjärnan i det svarta fönstret. Jag gråter inte, det kan jag inte. Inte nu.
Jag har legat och sovit i flera timmar, precis som jag misstänkte att jag skulle göra. Varit ut två gånger med Tim men det är det enda som jag har gjort. Inte läst något alls. Lyssnat lite på J-rock, så det blir väl det kvällen går åt till. Jag vill läsa, men just nu känns det inte som att det går. Inte TV:n heller. Jag vill träffa Ziggy imorgon, hon är nog den enda som skulle kunna tänkas förstå i nuläget, men hon är förkyld och kommer inte. Så jag kommer att bli ensam bland alla människor. Jag vet att ingen kommer lägga märke till mig. Inte på riktigt i varje fall. Den lilla glädjen som kanske kommer att kunna in finna sig under morgondagen, det är väl om det blir lite julhandling av. Sfbokhandeln. Det är dit jag vill. Gamla stan. Där har de gratis toa också.

Men just nu, nu vill jag göra illa mig. Skada mig. Skära. Eller nej, inte skära. Men jag vill känna såren under fingrarna. Alla de tjugo till femtio som det brukar bli. Och sen vill jag kunna pilla bort blodet när det har torkat. Och känna hur vattnet svider i såren i duschen. Jag vet inte varför jag vill. Jag har inte skurit mig på minst ett år. I somras orkade jag inte ens tänka på det, då tänkte jag mer på att dö i sömnen. Men nu, nu vill jag. Inte med rakbladen, det blir för fina sår då. Med tapetknivarna. Jag vet inte varför jag berättar det här, framför allt inte som det är så dystert, men det här är ju min dagbok och här ska jag kunna skriva allt. Folk tjuvläser dagböcker, nu skriver jag öppet, vad är egentligen skillnaden? Jag vill verkligen känna såren...

Jag har inte ätit på mer än ett dygn (undantag för lite godis och en bulle), och jag kommer nog inte äta på minst ett till heller. Fick jag maten serverad, så kanske. Men nej, inte ensam. Inte nu. Jag förtjänar inte mat. Det är vad det känns som. Precis som Tony sa. Du förtjänar inte att äta maten och att andas luften. Jag förtjänar det inte.
Se inte ner på mig, men skyll på mig om det är det du behöver. Skyll på mig. Lägg allt ditt hat på mig. För alla gånger jag svikit dig. Det var länge sen jag tappade tron på mig själv. Och skyll på mig. Var bitter och skyll på mig. För alla gånger jag sårat dig. Det var länge sen jag tappade tron på mig själv.

Jag ska krypa ner i soffan under mina tre lager av filtar nu och lyssna på musik. Deppa lite. Och efter midnatt ska jag tända första adventsljuset. Tänd ett ljus och låt det brinna.

Idag kände jag mig redo för att börja mina julklappsinköp. Någorlunda pigg och glad i att dra igång. Men då behövar man hundvakt. Jag tänkte på Anette, hon ville ju vara vakt. Men hon svarar inte. Så det blir väl ingen julhandel idag i alla fall. Kanske blir det av imorgon om jag orkar. Ska ju in på middag med ungar från den gemensamma, tidigare, helgverksamheten. Egentligen har jag ingen jättelust till det, men jag har ju missat de senaste två åren så nu tänkte jag att det kunde vara dags i alla fall. Vi får se hur det går.

Igår träffade jag min nya boendestödjare Jakob. Han och Emma kom hem hit och så drog vi igång med julpyntningen. Så nu är det riktigt julstämning här hemma. Julgardiner, julstärnor, adventsljusstakar och en sån här liten adventsljusstake med fyra ljus i. Lite trixigt att få ihop den med mossa och allt (som förövrigt inte luktade det godaste), men det gick. Julmusten är hemköpt och bullar finns relativt nybakade. En till ljusstake ska upp, men förutom det är det väl nästan bara granen och lite kola som saknas. Men det får vänta ett tag.

Jakob var förresten väldans trevlig, så det kommer nog att funka bra med honom. Vi stack ut till Vällingby och hämtade ut mitt nya legg, och han fick stanna utanför med Tim. Sen pöss jag upp en snabbis på BR och köpte en julstrumpa och en söt sjungande (Jingle bells) pingvin med renhorn och bjällror runt halsen.

Nu blev jag likt förbannat trött i alla fall, så det får väl bli en stunds vila. Sen blir det väl läsande, eller i alla fall är det vad jag hoppas på. Om jag inte sover hela dagen vill säga.

Vissa personer glömmer man aldrig bort. Hur mycket man än försöker så sitter de alltid kvar där som små iglar nästan. Man distraherar sig med annat men likt förbannat stannar de kvar i alla fall. Som myggorna och knotten om sommaren. Eller kanske som ett getingstick för en allergiker. De dyker upp i drömmar, både om natten och om dagen. De förstör så mycket. Samtidigt är allt så vackert på något underligt sätt. Just gonna stand there and watch me burn. It's alright because I like the way it hurts, I like the way it hurts. Just gonna stand there and watch me cry. It's alright because I like the way you lie, I love the way you lie.

Kärlek. Kärlek är som en drog. Nej, det är en drog! Innan man har upptäckt den så klarar man sig hur bra som möjligt utan. Men när man väl har hittat den, då släpper aldrig abstinensen. Inte helt och hållet. Även om man kanske tror det. Ju mer man har injeserat, desto mer behöver man i fortsättningen. Rehab är det inte tal om, det kommer ändå aldrig att funka. Det är bara en massa bortkastade pengar.
På ett ungefär kan man väl säga att det är nåt så här. 

Du börjar få känslor för någon. De kommer från ingenstans och de gör dig lite konstig till mods. Den här personen gör dig konstig, du kan inte tänka klart eller fokusera tydligt. I bästa (eller kanske värsta!) fall blir känslorna besvarade. En och en har blivit två. Drogen börjar ta fart, börjar verka. Du måste börja injesera allt oftare för att klara dig. Kickarna kommer oftare och oftare. Du gillar det, men det börjar bli svårt att hantera. Dagarna blir till månader som blir till år. Ni är fortfarande två. Ni blir allt stabilare och så en dag, pang, bröllop! Ni är beroende av varandra. För att kunna leva. Injektionerna sker dagligen. Utan kan ni inte andas, hjärtat slutar att slå. Abstinens när det går mer än bara några timmar utan. Kanske blir ni för beroende, ni kan inte hantera det. Rehab. Även kallad skilsmässa. Med barn och tre katter på halsen. Rehaben är nåt av det jävligaste. Abstinensen är tuff som fan. Kanske i det långa loppet att du klarar dig några dagar utan en sil. I alla fall ser det ut som så på utsidan. Ådrorna är inte längre lika sönderstuckna. Men i smyg knaprar du tabletter på löpande band. Tillsammans med ett gäng fyllor. Livsfarligt. Du borde egentligen vara död. Men en liten jävla tråd vägrar att släppa taget om dig.
Och så en dag står den där personen där på nytt. Med ett nytt sken, en ny förvirrelse. När ni blir två är du återigen beroende av injektioner. Och tabletter! Det var själva fan vad det här som kallas kärlek skulle vara svårt. Det skulle vara olagligt. Droger är olagliga. Men likt förbannat så sker det dag ut och dag in. Och vi kan bara stå utanför fönstret och se på. Kanske får vi lite röka att lugna ner oss med. Utan kärleken blir vi beroende av rökat för att kunna stå på egen ben och titta på. Det är förjävligt helt enkelt.

Och då får man sig ju en del tankeställare. Vill jag bli beroende? Nej, verkligen inte. Men vill jag testa på det någon gång ibland, som att feströka? Jo, det skulle vara schysst. Vill jag kunna älska och bli älskad? Ja, det vill jag. Mer än något. Men jag vill inte bli beroende, så därför målar jag upp en bild utåt av att allting ser bra ut. Jag klarar mig faktiskt på egen hand, jag behöver ingen drog för att orka med dagen. Men egentligen, vad tjänar det till när ditt hjärta tillhör någon annan? Du är utelämnad. Vissa personer kommer man aldrig över.

Jag har inte kommit över dig än. Du dyker ständigt upp i mina drömmar. Ändå vet jag inte vem du är. För att du gör mig förvirrad. Nåt så jävligt. Därför vill jag hellre bli singelmorsa. Med hundar och katter och illrar och fan och hans moster. Varför? Jag vill inte riskera att ge dig en chans till att bli som jag. Jag vill inte förstöra dig när du är vackrast ensam. Men allt jag vill är att se regnet pärla över ditt ansikte, känna dina andetag, se vinden i ditt hår. Kanske är jag fortfarande beroende...

Det verkar verkligen fungera det där med hundtricket. Jag menar inte att jag har hittat en karl eller så, men ändå. Tim är värsta magneten. Mammor och pappor med barnvagnar, dagisfröknar och barn, ungdommar, medelålders, pensionärer. Det finns inte en enda åldersgrupp som inte har stannat upp och tittat, pratat och/eller klappar. En dam fick även lyfta upp honom. Hundar kommer fram och hälsar, några blir helt förälskade (männiksor) och ett par har till och med kommit fram och erbjudit sig att vara hundvakt. Det är riktigt kul med alla som stannar. Lite tröttsamt att Tim stannar vid ALLA dock, även människor som bara går förbi. Hemma hos mamma stannade han dessutom vid varenda hus, något som både jag och syrran tröttnade lite på. Men det som jag tycker mest om är tjejen med Collien i min ålder som hälsar på mig varje gång hon går förbi. Vem vet, kanske en blivande vän. Det vore trevligt.

På lördag ska vi på kalas hem till mormor och morfar, mormor fyller år, och då kommer vi att träffa flera människor på en gång än vad vi tidigare har gjort. Det kommer kunna bli full rulle fram och tillbaka från allt och alla, men det kan också bli så att han är jättelugn. I lördags var han lugn som en filbunke hemma hos dem. Jag vet inte riktigt varför, men det kanske har något med "auran" att göra. Hemma hos mamma är det kalabalik nästan hela tiden, och hos mig är det rätt lugnt när det bara är vi två, och speciellt när jag sover.

Jag trivs med att ha hund, jag är väldigt glad över att jag tog det beslutet. Och jag är väldigt glad över att jag valde just han ur kullen. Både mamma och pappa säger att vi passar bra ihop, pappa mest för att vi båda är envisa. Jag har ingen aning om vad han menar, ehe.
Han blir allt duktigare. Går ute allt mer istället för på tidningarna, sover på natten, går någorlunda fint i koppel och ännu finare utan, äter upp all mat, sitter fint med hjälp av godis, klarar sig ensam. Det som jag har lite problem med är naffsandet, då framför allt i fötterna (idag naffsade han mig till och med i armhålan!), juckandet, lite skällande och allt krafsande på värmemattan och frigolitskivan under ödlorna. Annars är det egentligen inget annat som är dåligt. Han klarar av att åka bil, buss och tunnelbana, om än med lite bjäbbande. Han är en riktigt solstråle, även om han försöker visa sig tuff. Men det är matte som bestämmer och det kommer han få klart för sig. Den bestämda rösten och handen finns på plats, tillrättavisandet och vattensprutan med citron i. Det kommer att gå fint det här. Det tillhör alltid lite krångel. Men det har ju bara gått lite mer än en vecka nu, så än är det ingen brådska. Det här kommer att bli en väldigt rolig jul, tänk bara på allt julklappspapper som man kan tugga på och krafsa i. Och alla god mat som man kan få i belöning. För att inte tala om alla människor och förhoppningsvis den vita snön som man kan leka i. Julklapparna kommer nog att bli det mist roliga, tss.
Jag ser fram emot det. Jag ser fram emot framtiden. Mot livet.

I morgon kommer lille Tim hem. Jag ser fram emot det så mycket att jag inte vet hur jag ska klara av dagen. Transportväska och koppel ligger klara vid ytterdörren, fodret är köpt och likaså min kommande mat. Och tro det eller ej så börjar jag redan, men i fantasin då, planera för en liten bror eller syster åt honom. Kanske en Bichon Havanais.

En annan rolig grej är att han får följa med ner till farmor och farfar över jul. I tjällmo är han redan välkommen, men farmor och farfar var jag tveksam till. Men nu är det alltså okej. Jag har erbjudit mig att sova nere i källaren eftersom farfar inte är så förtjust i hundar. Får jag bara gått om täcken så kommer det att gå bra. I källaren är nog inte heltäckningsmattorna lika känsliga heller. Men känner jag dem rätt så får jag sova i mitt vanliga rum, men då kommer det att ligga gott om tidningar på golvet vill jag lova.

Men jag ska försöka härda ut dagen idag. Det kommer att bli mycket läsande och kanske en del tid framför datorn också, mest för att få tiden att gå. Sen får vi se om jag lyckas somna i natt. Eftersom vi ska iväg någorlunda tidigt så är det bra om jag får en bra nattsömn. Och jag hoppas för guds skull att jag inte vaknar vid fem i morgon också. Men så länge jag inte mår illa och min mage skriker efter mat så går det nog bra att somna om skulle jag tro.

Åh, snart får jag min bebis!

I natt fick jag nya jättefina bilder på lille Tim.

Timmi efter sitt första bad.


Timmi ute i fina höstvädret.


Timmi - en riktig poser.


Porträttbild av Timmi.


En till portträttbild av Timmi.