Igår fick killarna sig en riktig festmåltid. Färsk fisk från fiskdisken i Hötorgshallen och färska jordgubbar från torget. Och lite kokt brysselkål som de fullkomligt älskar. Att någon kan uppskatta brysselkål mer än jordgubbar kommer jag nog aldrig riktigt att förstå.
I samband med middagen lät jag buren stå öppen så att de kunde springa fritt i rummet (rum och rum, ett förråd på kanske 4 kvm eller så som agerar garderob och råttrum). Något som de blev riktigt förtjusta i. Detta baserar jag till stor del på den uppsprättade och halvt uppätna fisken som låg och smaskades på i handdukslådan. Oerhört mysigt. Jag måste verkligen fixa ihop ett skydd åt trådbackarna så att handdukar och sängkläder kan få ligga ifred och inte agera råttbo. Visst är det lite sött att hitta dem i lådorna, och ännu större förtjusning när man upptäcker att de inte används som toalett, men jag vill nog helst ha mina handdukar och sängkläder rena i alla fall.

Festmåltid för råttorna igår. Festmåltid för mig idag. Tunnbrödsnittar, en bit chokladtårta och en halv flaska champange. Inget som mättade något vidare kanske, men skumpan satt som en smeck över deppigheten. Nu kan jag andas igen.

God natt nu, ikväll kanske det blir morotspannkakor.

Förresten. Grattis familjen Källqvist till dotra.
Och grattis till kusinen min som beräknas i september.
När blir det min tur? Snälla.

För att använda tjusiga ord så är jag uppriktigt sagt bestört bara av tanken på att det finns någon som har läckt ut om vem jag är, mitt fulla namn och utseende, för medlemmarna på Hards Facebooksida. Att sedan inse att det redan har hänt gör mig inte mindre bestört. Någon av de få personer som vet om att jag tidigare har suttit på Hard.nu har kommit över mitt lösenord och gjort mig till medlem på deras Facebooksida. Så att både hela min umgängeskrets kan se det, och, inte minst, givit de många perversa gubbjävlarna tillgång till vem jag är. Nu har jag visserligen varit klok att inte lägga ut någon personlig information om mig själv, men det är ändå jävligt obehagligt. Om det är samma person som hackade mitt fb-konto i somras vet jag inte. Jag vill inte peka ut någon, även om jag är medveten om att jag på ett sätt redan har det, men oavsett vem det är så har den personen verkligen skitit i det blå skåpet. För de av er, vilka ni nu är, om ni ens är några, som vet om min bakgrund, så antar jag att ni är medvetna om hur pass galet det är skulle kunna gå om det gör det. För att förtydliga; pervers gubbe får tillgång till namn och information om klart labil tjej med låg självkänsla med svårigheter att agera i försvar vid riskabla situationer. Så du, vem du än är, vad du än har för bakomliggande tankar - det gör ingen skillnad om du har mer kanel i bullarna, det här är ingen lek.

Igår bröt jag ihop. Så om jag drar mig undan, verkar bitter eller orolig eller dylikt, nu vet ni varför.

Jag vill att alla ska veta, det är ingen hemlighet. Jag älskar dig, Stanley Laurel Yelnatsdotter. Du är luften i mina lungor. Vinden i mitt hår. Värmen mot min hud. Musiken i mina öron. Blodet i mina ådror. Mitt allt. Jag älskar dig.

Jag har så mycket att säga, fast ändå inget alls. Hur hanterar man bästa vännens självmordsförsök? Hur hanterar man saknaden efter den finaste mannen av alla? Hur hanterar man att inte få den där satans bruden ur tankarna? Hur hanterar man den otroligt skumma känslan av att längta tillbaka till 51:an? Hur hanterar man egentligen något?

Jag vill göra en extreme makeover av bloggdesignen, men den införstådda vet att jag inte kan sådana grejer över huvud taget. Och att det troligen inte skulle vara det smartaste att be om hjälp. Men det är väl en världslig sak, som den lagom vackre och kloka mannen i sina bästa år skulle säga.

Som sagt, hur hanterar man egentligen något?

Tillbaka i Tallbackaskolan där gick gick mitt första år i gymnasiet för första gången sedan dess. Nog minns jag skolan. Toaletten där jag brukade låsa in mig och skära upp armarna, trappan där jag snubblade och flög rätt in i tegelväggen, matsalen där matteläraren åt feferoni till precis allt. Blandad förtjusning kan man väl kalla det. Men det ska bli kul att höra Anns föreläsning och poliserna som kommer efteråt. Vem vet, kanske jag kan ha en framtid hos Akta Huvudet och Fuck våld-kampanjen eller vad man ska kalla den.

Rädda mig innan jag dör. Snälla.

Nästa helg kommer finaste Oswald ner. Det ska bli så jäkla kul att träffa honom igen, det är 3,5 år sedan sist! Räknar dagarna och hoppas att de springer förbi. Fast inte den här helgen, för då kommer farmor hit. Det var så härligt att träffa henne på 50-års festen, tänker på henne så ofta nu när hon är ensam. Hon var som vanligt sist till matbordet, även fast det inte var hemma hos henne, heh. Men så är farmor, hon ska alltid greja in i det sista. Framför allt i köket. Det lättade lite att träffa henne, om än bara några timmar, med det blev lättare att andas på ett sätt. Och nu ses vi till helgen igen, så väldans kul! Då ska jag höra mig för om ifall jag får komma och hälsa på henne någon helg och besöka graven. Men denna helg först. Och sen - Oswald! Gud, jag kommer att bli galet nervös minuterna innan, och gissa om det kommer att kittlas i magen! Ser framför mig vilket fånigt leende jag kommer att få på läpparna i samma stund som mina ögon finner honom. Längtar, längtar!

På tisdag är det dags för min rektoskopi inne på kirurgin. Jag ser verkligen inte fram emot det och börjar redan få en kraftig ångest och oro inför det. Som om det inte var en tillräckligt jobbig undersökning så är läkaren manlig. Att vara ensam med en främmande man i ett isolerat rum är en av de saker som jag hyser störst avsky och rädsla över av allt. Rektoskopi. Man. Jag är livrädd. Det är försent för att begära ny läkare eller narkos nu. För att inte tala om omöjligt att begära båda delarna.

Men det är bra att de tar tag i i det. Det är i alla fall något. Att behöva acceptera att gå runt med återkommande rektala (?) blödningar känns inte roligt.
Jag vet inte om någon känner till tjejen som dog av "falska menssmärtor" för ett tag sedan? Hon dog av en dålig och försent utredd Endometrios. Endometrios är en lindrigare form av PCO:n som jag har. PolyCestisk Ovariesyndrom. PCO kännetecknas av bland annat ett dussintal cystor på var dela äggstock. Blödningar från rektum kan infalla i samband med menstruella blödningar i fall av Endometrios, och jag misstänker att det även kan göra det vid PCo eftersom att mina kraftigaste blödningar kommer i samband med mensen.
Den här tjejen dog med ett antal liter avföring i tarmen, något som givetvis hade gett henne kraftiga magsmärtor. Något som även det stämmer in på mig.
PCO kännetecknas utöver cystor även med bland annat övervikt (!), behåring (!), diabetes (!!!) och svårigheter/omöjlighet till att få barn (?).
Jag bryr mig inte om ifall det låter deprimerande, ledsamt eller tungt. Det är tungt. Min verklighet är tung. Förlåt. Men jag försöker.

Jag börjar känna mig mer och mer besviken på framför allt familjen, men även på folk runt omkring mig. Den punkten som jag känner mig besviken på är den som gäller barn.
Varje gång jag pratar om att jag vill ha barn så sluter sig alla genast, framför allt mamma. Jag får ofta höra att jag är ung än och har hela livet på mig, men också att jag ska vänta tills dess att jag har ett fast förhållande, och då alltid en man. Det jag egentligen får känslan av att alla menar är att jag inte är kapabel till att ta hand om ett barn. Oftast handlar det om att jag är så pass ostabil i mitt psykiska mående och att jag svänger kraftigt på kort tid, men den känslan jag får är att alla skriker tyst rätt ut: "Du har diagnoser, du kan inte. Du är mentalt störd och efterbliven, vi vill bara inte säga det rakt ut. Du är sjuk, Charlotte. Du är en psykiskt sjuk människa!"
Det finns även en väldigt otrevlig och oskickligt sagd mening som har etsat sig fast och som ständigt påminner mig om hur kass jag är, men det är inget som jag har lust att ta upp.

Upplever även att detsamma gäller djur, utöver Tim, inom familjen. Framför allt råttorna som jag ständigt får försvara, då i stort sett släkten har förutfattade meningar om råttor, likt många andra. Samhället i stort har en galet fel uppfattning om råttor, och tyvärr är få villiga till att ge dem ett försök till att se dem ur ett nytt perspektiv.

I många fall måste jag även försvara mig själv på många punkter. Det gör mig ledsen. Jag har alltid haft en känsla av att jag inte räcker till, att jag är usel och inte duger till något. Men varför kan ingen tro på mig i de punkter som jag klarar av, eller att ens ge mig ett försök?
Likadant om mina smärtor och krämpor. Ingen tar det på allvar och ingen tror på mig till 100% när jag säger att jag mår dåligt och har ont. Eller jo, Ziggy lyssnar. Har lovat, både till Ziggy och faster, att söka hjälp för mina problem med den förmodade reumatismen och karpaltunnelsyndromet. Men också för de återkommande smärtorna som eventuellt kan ha med levern eller njurarna att göra. Men jag vet inte vad som är vad. Det enda jag vet med säkerhet är att min kropp inte mår bra. Och allt hänger ju ihop. Den kroppsliga och mentala hälsan. Den onda cirkeln.

Nu har här fixats och donats hemma hos Restaurang Mama Rosa. Eller dotterbolag får vi kanske kalla det. Hemma i mitt kök vill säga.

Storkok till råttor och möss har grejats i ordning och frusits in i fryspåsar och iskuber. Kom på den briljanta idén att frysa in käket till mössen i den hära grejen som man har isbitar i. Om man följer Grodans (Sveriges största musuppfödare och musguru) exempel och ger färsk mat ca en gång i veckan i en portion stor som ett mushuvud per individ, så kom jag fram till att det borde funka rätt så bra med en kub för tre stycken. Jag tänkte i alla fall börja där så får vi se hur det går.

Men åter till käket. Idag använde jag Bulgur som bas istället för Quinoa som jag i vanliga fall brukar använda. Jag valde Bulgur av tre själ; för att variera, för att det är billigare och framför allt, det bränner inte fast i botten som Quinoan brukar göra.
Bytte även bort den vanliga proteinkällan som brukar bestå av mestadels tonfisk, makrill och ibland räkor, mot kyckling och älg- och viltskav.
Utöver det pluttade jag i ärtor, blomkål, morötter, gröna bönor, kikärtor, kidneybönor, brysselkål, spenat och kanske något mer som jag inte minns just nu. Det blev säkert två kilo allt som allt.

Jag blev baksugen också. Men istället för att baka en massa kakor åt mig själv så gjorde jag ju givetvis kakor åt grabbarna grus istället. Framför allt efter att ha sett inläggen om mumsrullar och insektskakor.
Som bas i dessa hade jag grahamsmjöl, krusakli, råg kross och vete kross. I två utav satserna hade jag även havregryn. Den första satsen blev insektskakorna. Puréade kidneybönor och vita bönor tillsammans med torkade syrsor som jag hade kvar sedan ödletiden. Perfekt proteinkälla! Geggade ihop kladdet med lite rapsolja innan jag tryckte ut det på en plåt. Ca 30 minuter på 125 grader.
Omgång två blev med räkor. I den hade jag bara torrvarorna och lite olja utöver räkorna. 20 min i ugnen på samma temperatur.
Omgång tre blev med kyckling och brysselkål och lite av vattnet som var kvar efter att ha kokat kycklingen. Spad kan man väl säga. 20 minuter i ugnen.
I den sista omgången hade jag älg- och viltskav. Även i den hade jag i lite av kycklingspadet.
Förhoppningsvis så kommer alla de olika sorterna att superuppskattade. Som en trevlig överraskning kan jag tillägga att det inte luktade urk när de stod i ugnen, något som mina allra första kakor gjorde.

Har även gjort nytt torrfoder, säkert 5 kilo. Som vanligt använde jag sockerfri, naturell müsli som bas. 4 x 750 gram. Utöver basen ingår 2 dl hel bovete, 2 dl skalad hirs, 2 dl Eukanoba hundfoder för valpar (den påsen som jag fick gratis på djuraffären som smakprov. Kanonbra storlek på foderkulorna som passar bra i både fodret och till några av Tims aktiveringsleksaker. Och utöver det så har den räckt i ungefär ett år och det är fortfarande massor kvar!), 4 eller 5 dl Branflakes, ca 4 msk solrosfrön, 4 msk pumpafrön, 4 msk sesamfrön och 4 tsk puffad Quinoa. Dessa grejer har jag alltid i om jag inte har missat att köpa nytt. Blev dock inga linfrön eller alfalfafrön, men det är inte hela värden. Hade även i runt 300, 400 gram dinkelflingor, lite kikärtor och kidneybönor som jag torkade i ugnen. Håller på att torka morötter och palsternacka nu som jag ska blanda i sen.

Blev en hel del grejer fixade och det känns riktigt kul att ha fått det gjort och klarade det utan att något strulade.
Börjar bli rätt trött nu och eftersom att det är 50-års kalas för farbror imorgon i Örebro så börjar det bli dags att dra sig. Men först måste jag nog ta och äta något mer. Jordgubbar och festis är vl kanske inte den mest stabila måltiden.
Det får vara det för nu. God natt.