Det börjar dra igång nu. Kass bild, men va...
Det börjar dra igång nu. Kass bild, men vad kan man förvänta sig. Åkte fel på vägen hit, självklart, och var det en massa trassel med bussarna. Men tillslut kom jag fram i alla fall. Det får nog vara det för just nu. Putte och Lasse är förresten riktigt härliga som personer.
Är på Torget och firar Salomons 25-årsdag ...
Är på Torget och firar Salomons 25-årsdag tillsammans med Daniel, Jakob, Sebastian, Nicole och Anette. Och Salomon då. Riktigt trevligt men lite dyrt. Mina öron verkar dock inte trivas. Har fått som någon konstig slags ilning utan rimlig anledning. Otroligt irriterande. Men nu ska vi tydligen vidare upp till Daniel, Jakob och Sebastians rum på vandrarhemmet som de bor på. I Gamla stan, riktigt mysigt. Sen vet jag inte vad det blir. Om de ska splitta på sig eller inte. Zipper står ifall på planerna. Gayklubb. Men själv ska jag bege mig av hemåt inom kort. Konsert imorgon och repet börjar rätt så tidigt med mina mått mätt. Sen så vet jag inte om jag vill lägga ut 140 spänn på en klubb som jag aldrig har varit på när jag redan i nuläget har ont om pengar och dessutom måste upp i tid. Tänkte även läsa lite Doktor Glas. Annars blir det nog rätt så lugnt. Helt okej dag för övrigt. Varit med Daniel, Jakob och Sebastian på stan, hem en snabbis och färga håret och sedan iväg på nytt. Kul att träffa Daniel och Jakob, vi ses ju inte så ofta. Då får en passa på när det väl blir av. Förresten så gick jag och Daniel in i Gugges syrra i Gallerian idag, det var ju också rätt så intressant. Hon såg ut att ha sett ett spöke. Själv blev jag mest förvånad. I alla fall, kort och gott en helt okej dag. Huvudvärk nu, men va fan, det får man stå ut med till och från. Jag hänger kanske med på lite efterfest/förfest ändå. Jag är den enda i den halvan av gänget som kan vägen, höhö. Ingen bakfylla dock. Absolut inte. Ciao.
Jag kom att tänka på de där läpparna. ...
Jag kom att tänka på de där läpparna. De som jag trodde mig se både tidigare idag och i lördags. De läpparna som påminner mig och får mina tankar på högvarv (mina tankar både i verkligheten och i fantasin) även om det inte var de rätta läpparna. Men vad är det att bli påmind om inte för något vackert någon gång ibland? Kanske är jag lite filosofisk nu, men det får så vara då. Ibland sätter det sig i mig, och den här gången var det ett par läppar. De första par ögonen var också fina, lika så håret, men det var inte de rätta. Beruselse, Beruselse på alla dess nivåer. Just nu mest i mina tankar. I min själ och hjärta. Dina läppar fångar mina ögon så noga. In i minsta detalj. Att betraka dem. Att beröra dem. Att inse att allt åter är en tanke. Men jag trivs med mina tankar just nu. Tillsammans med Nirvana och en utläst bok. Jag menar det, jag vill inte dö. Jag orkar bara inte leva i alla stunder. Men dessa persikolena och hallonfärgade läppar får mig än en gång att dra på mungiporna. Får det till att bli verklighet för en stund, om än i tanken. Persikonyans, inte hallon. Inte egentligen. Men vad är egentligen om blott en dröm just för stunden? Drar en sargad hand igenom ett slitet hår, men än ler jag. Än andas jag. Kom ihåg det, minns mig för alltid. Minns mig nu och för evigt har talat. Minns dina vackra läppar i min dröm. Förseglade med en fjäderlätt osynlig kyss.
Ny design
Jag vet att jag har sagt tack, men ändå, tack så fruktansvärt otroligt jätte mycket <3
(Kolla där! Första smileyn också, du ser. WOW.)
Nu ska jag ta och läsa lite - som fortfarande inte har blivit av, och eftersom jag har min tid med Jocke på Tisdag så är det på tiden nu - och sen ska jag ta och bege mig i sängs. Ny dag imorgon, och något säger mig att den kommer att vara lång.
Natt natt. Vackra drömmar.
/ C
Extremt roligt
_______________________________________________________________________
Min syster, Em, är ju extremt rolig ibland. Nu har hon gått med i "Vi som har bättre betyg än våra syskon"-gruppen på Facebook. Extremt jävla roligt. Släng skiten i ansiktet på mig bara, gör det. Hon ska alltid vara den bästa på alla sätt och vis. Tycker jag om det? Nej! Varför? Orka bry sig om att förklara. Men en sak kan jag säga. Det är i samma stil som det om pappa. Ta det inte helt fel bara, jag tycker om min syster betydligt mer nu än vad jag gjorde förr, men hennes snack om att Vi behöver dig älskling, det är inget annat än bull när det kommer ifrån henne. Det måste det vara. Jag har inte glömt vad hon gjorde eller vad hon sa, tro inte för en sekund det. För övrigt så svarade hon inte på ett enda sms under hela tiden som hon var i Staterna. Ett kort fick jag i och för sig. Jag grät varje gång jag såg det, bar det med mig i väskan hela tiden. Jag skulle svara, men jag hann inte i all nervositet och oro inför operationen. Men inte ens det sms:et kunde hon svara på. Det var ju bara en operation, om än en väldigt simpel. Det är så otroligt jobbigt med sms, en hel evighet tar det att svara också.
I alla fall. Mina första ärr, mina första jätteblåmärken, den första som slog mig och var riktigt elak, det var min älskade lillasyster. Jag tyckte verkligen inte om henne då, hon var en riktigt jävel. Ändå försvarade jag henne om någon annan sa något elakt eller om mamma blev sur på henne. Alltid. Och vi var jämt med på alla dagisfoton hela tiden, och då var vi två änglar i de flestas ögon. Sen började allt bara att såra ur. Hon slogs, hon rivdes och och bet. Och jag kunde inte göra mer än att ta emot, jag kunde inte göra motstånd varken fysiskt eller psykiskt.
Varje gång blev jag lika förbannad och ledsen när alla sa hur söt och snäll hon var, ingen sa någonsin något åt mig. Alltid skulle hon skryta om det också. Jag kunde inte förstå hur alla andra kunde säga så om henne, i mina ögon var hon något helt annat. Som tur var har jag kunnat prata med mamma om det på senare år, så det känns inte riktigt lika jobbigt.
Men den saken som har varit jobbigast är nästan det som hon har sagt.
Någon gång runt den tiden då jag började må sämre, i början av högstadiet om jag inte minns fel, så skrek hon åt mig hon med. Jag önskar att du får ett liv på gatan! Om hon visste hur nära hon har varit till att få rätt. Jag blir nedstämd bara jag tänker på det. Alla syner jag fick, alla tankar. Jag vill inte tänka på det.
Hon har aldrig bett om ursäkt och jag aldrig förlåtit henne. Istället ber jag om ursäkt för mig själv. Ibland är jag bra klantig. Men bara ibland.
Så där. Nu fick jag ur mig en del saker som har tyngt mig också.
En sak är i alla fall säker - hon får inte min kryptonit!
Diagnos, på stan med syrran och allmänt gnag i magen
Det känns lite konstigt idag. Nervös och något som jag inte kan sätta fingrarna på. Utan anledning. Jag ser i varje fall ingen vidare anledning till det. Kanske är det vädret, kanske inte. Störst chans (eller risk kanske?) är det nog till att det är den klassiska ångesten som sitter och gnager och tuggar. Den där fågelfan, korpjäveln, som sitter i bröstet och klöser. Infekterade stora jävla sår, ja, så är det. Och fågelfan är varken inburad eller fasthållen, så han kan flyga sin väg när han vill. Men det gör han inte. Han sitter envist kvar som en papegoja på sin pinne eller axel. Han snackar inte direkt, men han vägrar att flytta på sig. Varför kan han inte bara flyga sin väg?! De infekterade såren blir ofta större och större. När det inte gör ont så är det för att han för en stund är upptagen med annat eller har ont i näbb och klor efter allt liv eller något sådant. Något liknande.
Det värsta, eller nej, det är en överdrift, men ändå, är när han börjar hacka och ha sig utan anledning. Det är rätt så vanligt att jag får ångest över att inte ha ångest eftersom jag är så förbannat van vid det. Det är jobbigt, konstigt, onödigt, att få ångest över att ångesten för ett tag är borta. rentav fånigt. Men det är heller inte jag som bestämmer det. Det är den där satans fågelhelvetet. Ibland tror jag nästan att det är en hel flock. Sända för att äta mig levande. Inifrån och ut.
Men just nu vill jag inte fokusera på korpjäveln, det finns andra saker.
Jag var faktiskt nervös tidigare idag. Precis innan jag skulle träffa Jennie, när jag följde efter henne till rummet. Men det hela gick rätt så bra, jag kunde till och med le lite då och då. Och jag fick min diagnos idag, så jag var inte helt fel ute. Det blev inte ADHD, men det trodde jag ju inte riktigt heller. DEt blev inte heller fullt ut ADD, men i folkmun är det ändå så man kallar det. Uppmärksamhetesstörning UNS. UNS står för att jag inte uppfyller 6 kriterier av 6, utan stannar på 5. 6 av 6 hade varit ADD fullt ut. Jag fattade det som att det sjätte kriteriet som jag inte uppfyllde helt var inpulsiviteten. Det går inte riktigt att säga vad som är impulsivitet och vad som är Asperger eftersom att alla är impulsiva av sig ibland och sånt, och eftersom jag ändå har Asperger också så är det lite svårt att sålla ut vad som är vad.
Jag har i allafall fått min diagnos nu, jag hade rätt i att det var något mer än "bara" AS och jag kommer kunna få börja med en medicinering som kanske är mer anpassad för mig än de som jag tidigare har haft. Och det känns skönt. Det känns riktigt skönt faktiskt. Nu kan jag slappna av lite samt att det finns en anledning till varför jag ibland reagerar och gör som jag gör. Jag är inte dum, lat eller låter bli att anstränga mig, det finns en anledning, och just det är fruktansvärt skönt.
Efter det att jag hade varit hos pyskologen, det var alltså Jennie (kanske sista gången jag träffade henne idag, hon ska på mammaledighet och sen vet man aldrig), så åkte jag ut till Ängby och mötte upp yngsta syrran. Vi drog in till Gamla stan tillsammans efterom hon är "för liten" för att åka själv. Dessutom hittade hon inte till SF-bokhandeln. Vi käkade på Tacobar - hon var hungrig och jag visste med mig att jag inte skulle käka ensam -, gick på SF, Comics heaven och slutligen Serieboden. Och gissa vad den lilla skulle kolla efter? Just det. Simpsonsprylar. Tillsammans med lite Family Guy och Southpark. Ett evigt tittande fram och tillbaka var det. Hit och dit. Tillsslut blev det på SF (Ni kan ju glömma att jag hann titta på vidare mycket själv.) en bok om Springfield och en om Krusty, jag fick givetvis hjälpa till att pröjsa även om det var för att jag var skyldig henne för maten, och på Comics Heaven blev det en liten jävla plast-Homer i Caesardräkt för över hundringen. jag skulle då inte köpa någon sådan åt mig själv, det är en sak som är säker. Fast jag köpte en Nemi-allmanacka (jag har alltid sagt allmenacka, förrvirring) på Comics och fem Anderssonskans Kalle på Serieboden. För 25 spänn, det är helt okej. jag har aldrig läst något om han/dem tidigare, men mormor har alltid sagt att det är vi, alltså jag och mina systara, som är Anderssonskans skallar (istället för Kallar), så då var jag ju bara tvungen att köpa ett par styckna tidningar när jag såg dem. Serieboden är förövrigt ett ricktigt schysst ställe, för att inte tala om hur många gamla tidiningar de har. Jag kanske skulle börja läsa Kronblom också? Ikväll blir det i varje fall en del läsning av.
Och javisst ja, efter serieboden åkte vi hem igen. Hon till mamma och jag till mig. Och nu sitter jag här, och det var nog det för nu.
/ C
Pappa kom hem, för jag längtar efter dig
________________________________________________________________________________
... Kom innan sommar'n är slut lilla pappa...
Det var ju det där om min pappa. Det som jag aldrig hann klart med i förra bloggen. Jag tänkte att jag skulle ta och skriva lite om det nu, det känns som att det kan behövas. Började tänka tillbaka på det när jag lyssnade på Phil Collins. No son of mine. Jag har nog försökt tränga undan det, eller också är det att jag har börjat glömma. Fast jag glömmer nästan aldrig. Inte sådana saker. Jag minns inte vad jag skrev sist och jag är för lat för att kolla tillbaka, det var ju mer än ett år sedan om jag inte minns fel. Jag tar det som det kommer och skriver det som faller mig in att skriva. Men jag tror att jag ska börja med låttexten.
No son of Mine
Well, the key to my survival
Was never in much doubt
The question was how I could keep sane
Trying to find a way out
Things were never easy for me
Peace of mind was hard to find
And I needed a place where I could hide
Somewhere I could call mine
I didn't think much about it
'Til it started happening all the time
Soon I was living with the fear everyday
Of what might happen that night
I couldn't stand to hear the crying
Of my mother, and I remember when
I swore that, that would be the last they'd see of me
And I never went home again
They say time is a healer
And now my wounds are not the same
I rang the bell with my heart in my mouth
I had to hear what he'd say
He sat me down to talk to me
He looked me straght in the eyes
He said:
You're no son, no son of mine
You're no son, no son of mine
You walked out, you left us behind
And you're no son, no son of mine
Oh, his words how they hurt me, I'll never forget it
And as the time, it went by, I lived to regret it
You're no son, no son of mine
But where should I go, and what should I do
You're no son, no son of mine
But I came here for help, I came here for you
Well the years they passed so slowly
I thought about him everyday
What would I do if we passed on the street
Would I keep running away
In and out of hiding places
Soon I'd have to face the facts
We'd have to sit down and talk it over
And that would mean going back
They say time is a healer
And now my wounds are not the same
I rang the bell with my heart in my mouth
I had to hear what he'd say
He sat me down to talk to me
He looked me straght in the eyes
He said:
You're no son, no son of mine
You're no son, no son of mine
When you walked out, you left us behind
And you're no son, no son of mine
Oh, his words how they hurt me, I'll never forget it
And as the time, it went by, I lived to regret it
You're no son, no son of mine
But where should I go, and what should I do
You're no son, no son of mine
But I came here for help, I was looking for you
Till alla som känner för det
______________________________________________________________________________
Till alla som känner att de kan behöva lite extre mycket kärlek i dessa stunder fyllda av ensamhet, jag känner mig givmild idag.
Och kanske framför allt, lite extra mycket, till min älskade lilla kusin, Kotten.
Come stop your crying
It will be all right
Just take my hand Hold it tight
I will protect you
from all around you
I will be here
Don't you cry
For one so small,
you seem so strong
My arms will hold you,
keep you safe and warm
This bond between us
Can't be broken
I will be here
Don't you cry
'Cause you'll be in my heart
Yes, you'll be in my heart
From this day on
Now and forever more
You'll be in my heart
No matter what they say
You'll be here in my heart, always
Why can't they understand
the way we feel
They just don't trust
what they can't explain
I know we're different but,
deep inside us
We're not that different at all
And you'll be in my heart
Yes, you'll be in my heart
From this day on
Now and forever more
Don't listen to them
'Cause what do they know
We need each other,
to have, to hold
They'll see in time
I know
When destiny calls you
You must be strong
I may not be with you
But you've got to hold on
They'll see in time
I know
We'll show them together
'Cause you'll be in my heart
Yes, you'll be in my heart
From this day on,
Now and forever more
Oh, you'll be in my heart
No matter what they say
You'll be in my heart, always
Always
För ungefär ett år sedan.
Jag är nere på allmänpsykiatriska på Asper...
Jag är nere på allmänpsykiatriska på Aspergergruppen nu, men de andra har mindfulnessövningar nu och dem vill jag inte vara med på, så jag väntar i väntrummet under tiden. Jag börjar trivas rätt så bra på gruppen nu, det är riktigt trevligt. I början var jag helt inställd på att hoppa av. Mest på grund utav en utav dem som håller i gruppen, jag tålde inte riktigt henne i början, men nu är det bättre. Jag lyssnar på freestyle idag, och även fast jag är en utav de yngsta så är jag mest åttitalist av alla i princip, heh. Nu vill dem visst ha tillbaka mig så jag får väl ta och gå tillbaka. Men senare idag, om jag orkar, så tänkte jag skriva lite om pappa. Det slog mig att jag aldrig skrev klart om honom i den förra bloggen, det blev mest ett halvt inlägg. Sen tänkte jag lyssna lite mer på freestylen, på Phil Collins, för det känner jag för idag. /C
I will walk trough the fire, 'cause where ...
I will walk trough the fire, 'cause where else can I turn?
(Smsbloggande) Ibland krävs det så lite ...
(Smsbloggande) Ibland krävs det så lite för att få mig depp igen. Ledsen. Så fruktansvärt jävla onödigt lite. Och jag vill inte det, jag vill inte, hör du det?! Jag vill kunna få en vecka till att bara få vara glad och känna att jag mår bra, eller för den delen en dag också. Bara en enda dag. Men aldrig kan det få vara så. Aldrig. Jag menar inte att gnälla, jag blir bara så ledsen över det. Varför kan jag inte få vara glad? Är det inte den klassiska ångesten så är det gråten, svartsjukan, avundsjukan, saknaden eller ilskan. Och det går så fruktansvärt fort också. Upp och ner som en jävla berg-och-dalbana. En som ständigt spårar ur. Oftast från toppen till botten. Det är otroligt irriterande, för att inte tala om frustrerande. Inte bara för mig, det drabbar ju även alla runt omkring mig. Oavsett om de är bokstavligt talat omkring mig eller flera mil bort. Jag kan inte låta bli att känna mig som ett problem för andra. Någon som bara är i vägen och ständigt ställer till det även om jag vet att det inte är så. Men det pågår mycket inuti mitt huvud, och just nu säger det att jag är ett problem. Inte så att jag vill dö, det vill jag inte. Inte i nuläget i varje fall. Och nuläget är det enda som gäller för närvarande, jag kan inte se så värst mycket längre än den stund som är just nu. Just nu är jag inte lika irriterad, eller kanske snarare svartsjuk, än när jag började skriva, för nu har jag fått ur mig lite. Men det känns fortfarande inte bra. Inte helt i alla fall. Det gnager i magen, eller är det kanske i själen och hjärttrakten? Det är nog det, ja, det tror jag. Det bränner lite bakom ögonlocken också, men jag ska tamejfan inte börja gråta. Det är ju så dumt. Det är en så obetydligt liten fånig sak att bli upprörd över, men du vet, jag är sån. Jag kan inte styra över det. Skulle vilja ha en tid hos Ulrika just nu så att jag kan få prata om det. Det och nya mediciner. Humörstabiliserande. Hon höll med om det. Stabiliserande är betydligt bättre än en ständigt svängande upp och ner. Men nu ska jag nog ta några fler rischips - jag var på Sun Ai idag och köpte lite japanskt gott innan jag träffade Salomon - kolla lite på TV:n och sen försöka sova. Hann inte hämta ut någon ny Propavan idag, så ikväll fick det bli en istället för två. Hoppas jag kan sova ändå. /C
Jag är lite katt idag ^__^
Jag är lite katt idag ^__^
Det är faktiskt väldigt fint utanför mig
__________________________________________________________________________
Jag går igenom en del bilder och kommer bara på fler och fler som jag vill lägga upp. och eftersom att jag inte använder mig av vare sig Facebook eller Bilddagboken länge, i alla fall till att lägga upp bilder, så får det bli där. Det här är min fristad nu, så jag tar mig friheten till att göra som jag vill.
Så det kanske blir en hel del bilder nu framöver ett tag.
Och ja, jag bor i Stockholm. Men det betyder inte att det inte kan vara vackert.
Bilderna är från runt nyår.
Min lägenhetslänga.
Båtbryggan och Tranebergsbron.
Det ligger ett ankare precis vid bryggan.
Lillasyrran på nyårsafton.
Och något sånt där såg himmelen ut.
Och så.
Syrran och kusinen tröttnade lite på allt fotande med nya kameran.
'
Som sagt.
Men granen var fin.
Andra syrran såg som vanligt ute som en ängel, bara lite lustig den här gången.
Sen kom det någon jävel och tog kort på mig också.
Och igen.
__________________________________________________________________________
Bilder på tjejerna
__________________________________________________________________________
Jag tänkte lägga upp några bilder på mina äldsta tjejer och bara på dem, inga yngre och inga grabbar. Men mest för att jag hittade dem när jag letade bilder till uppfödaren och gillade dem.
Jenkan sitter på toan.
Ciss.
Ciss. Man kan se teckningen rätt så bra.
Cess.
En utav hoodedtjerna på väg ner i en godispåse.
Hooded på stol.
Sven-Gunnar håller på att tappa greppet om kylskåpet.
Ciss klättar upp för mitt ben.
Cess.
Jenkan sitter på min motionscykel. Eller på handtaget i alla fall.
__________________________________________________________________________
Råttpromenix
_________________________________________________________________________
Jag var nyss ute på promenad med grabbarna grus. Bebbarna då. Fast de är väl mer tonåringar nu. De blir fyra månader samma dag som jag bli tjugotvå - jag har åldersnoja, på riktigt - så det får väl bli dubbla kalas då. De kanske kan få lite tårta eller likanade. Om det nu blir något firande. Min födelsedag ska se ut så som jag vill, men det är tveksamt till om det kommer bli så i år. Egentligen, det är väl inget vidare att bry sig om, emn jag är ju lite inrutad på vissa punkter och vill att de ska se någorlunda likadana ut hela tiden. Dit hör födelsedagar, julafton och andra högtider till exempel.
Men jo just det, promenaden. Det är inte det allra lättaste att gå ut med tre råttor samtidigt. Framför allt att ha dem nere på marken samtidigt när det vill springa åt olika håll allihopa. Eller om två vill åt ett håll och den tredje upp på benet för den delen också. Men svårast är nog att få ut dem när de har krypit ner i tröjan och kryper kors och tvärs med koppel efter sig. Koppel runt magen och koppel runt halsen. En sabla tur att man inte stryps.
När vi stannade till vid första bänken efter det att vi hade varit i sandlådan utanför så kom det fram en dam. Hon stod och tittade ett tag och verkade minst sagt intresserad. Vi pratade lite om råttorna och sen gick vi vidare åt varsitt håll.
Blev lite nervös när vi, jag och råttorna då, gick förbi någon Taxliknande liten hund och en Samojed med ägare. Ena damen tittade på mig lite småsurt och mumlade något. Det var betydligt roligare att träffa den första damen då, hon var mer glad och vänlig utav sig. Men taxen såg ju lite trist ut så det stämde väl bra ihop med ägaren då.
Sen stannade vi till lite vid en annan bänk i närheten av bryggan. Jag ville gå ut på bryggan men var lite rädd över ifall någon utav dem skulle vara lite väl nyfiken och sedan drutta i och hur jag då skulle få upp honom. Det kanske blir bryggan en annan gång när jag har någon mer med mig och eventuellt en hov. Sedan gick vi hem och nu sitter jag här.
Det var visserligen mysigt och kul att gå ut med dem trots koppeltrasslet och stressbajsandet, men kort och gott kan man säga att det var betydligt lättare att ta med Cess ut när Jenny var med. Jenny är lite bättre på det där med promenader.
En lite äldre bild, två-tre veckor, men för att visa kopplet.
Stig liknar en hamster just där, han påminner mig om Looke fast i fel färg.
Där kan man se hur kopplet sitter lite tydligare. Dock hade han just det kopplet idag, han fick ett skosnöre och ett kaninkoppel. Eller det var nog ett mjukisbuxsnöre förresten.
Jag tog inga bilder ute, det var för bökigt att ha med sig kameran och alla tre killar samtidgt, men förhoppningsvis blir det av en annan gång. När Jenny är med eller bara en utav killarna, ehe. Eller kanske någon annan råtta istället för den delen.
/ C
_________________________________________________________________________
Hemma igen
Nu är jag hemma igen. Tre timmars rep med låg Acidos är inte det lättaste kan jag tala om. Sög till i magen ett antal gånger. Och eftersom jag åkta ifrån både insulin och blodsockermätare så gick det inte att göra mycket åt. Det suger fortfarande i magen och syrorna, alltså Acidosen, (Ketoacidos. Något som diabetiker kan få vid insulinbrist eller svält.) har inte lagt sig helt än.
I alla fall, det gick väl hyfsat under repet (eftersom det inte är genrep så får det bli bara rep) med tanke på att jag inte kunde alla låtar. Men då får man mima sig fram, det sa ju Lasse att det är okej och bättre än att sjunga fel om man är osäker. Visserligen var jag nära till att nicka till några gånger och det blev ett antal gäspningar som fick döljas, men i det stora hela gick det ändå okej tycker jag. Efter omständigheterna.
Och nu vet jag vilken Erik det är som ska vara med, och jag får lov att erkänna att jag gissade rätt, woho. Även om vilken Viktoria det skulle kunna vara. Ibland är jag bra alltså.
Efteråt var det en jäkla kö till bussen som dessutom hade en stunds väntetid, så jag bestämde mig för att ta en promenad. Från Berwaldhallen till Kungsträdgården. Lite kyligt, men överlag rätt så skönt. Väl på tunnelbanan kom jag på att det kanske var samma tåg som Sid och Benny skulle med, så då fick jag ännu mer ont i magen. Som tur var hann jag med ett tidigare från Fridhemsplan, så det gick ju fint ändå. Sista biten hem från Alvik gick jag, det gick också bra. Hade ju musiken på i lurarna. Som väl de flesta har idag.
Men nu är jag i alla fall hemma, och jag är hungrig, något som jag har varit sedan jag åkte hem, så nu måste jag nog ta och käka. Vill ju inte få ännu högra syror. Igen.
/ C
___________________________________________________________________________
Viva la Vida
____________________________________________________________________________
Nu har jag lyssnat igenom Viva La Vida (Coldplay) inför repet, men det är jäkla svårt att komma ihåg rätt stämma när de sjunger melodin. Vi får hoppas på att stämma 1 lyckas bära upp rösterna i sorlet av stämma 2. Hoppas hoppas.
Nu ska jag ta och lyssna igenom de andra låtarna också, så det kanske blir fler klipp.
Jag vet förresten inte vilka gästartister som kommer att vara med, så det ska bli kul att få veta.
Det är ju en riktigt bra låt i alla fall, även om videon kanske inte är den bästa.
Då var det ny dag igen då. Morgon i min ...
Då var det ny dag igen då. Morgon i min värld. Hade en del svårigheter att somna i natt. Dels kom jag i säng för sent och dels var jag så uppvarvad av novellen. Glad. Jag förstår inte riktigt grejen med att skriva en novell till mig, men det är något som jag inte ska ifrågasätta. Jag ska bara vara glad istället. Så idag, när jag har piggat till mig lite, ligger fortfarande kvar i sängen, så ska jag läsa. Större delen av dagen kommer gå åt till att läsa, jag läser inte så fort över datorn. Inte "för hand" heller för den delen. Jag läser snarare mycket än snabbt. När jag läser det vill säga, jag har ju haft svårt för det den senaste tiden. Senaste åren för att vara exakt. Men vill jag verkligen så kan jag, så det ska funka idag. Det måste funka. Vaknade till lite tidigare under morgon när det ringde. Ett dolt nummer. Alla vet att jag inte svarar på dolda nummer. Men då var det tydligen min handläggare på försäkringskassan, hon hade lämnat ett meddelande. Jag hörde inte vad hon hette och inte vilket nummer hon sa, men det hade mamma som tur var. Tydligen ville hon prata om om aktivitetsersättningen, och det bådar inte direkt gott. För det första så tycker jag att det är jättejobbigt att prata i telefon med andra än typ mamma och några till, men sådana här personer är inte kul alls. Jag menar, jag ringer inte ens pizzerian när jag vill ha pizza hemkört, jag låter bli att äta. Och jag har redan gett mamma fullmakten till att ta hand om sådana grejer åt mig, något som de bevisligen aldrig fattar. Det börjar göra mig jäkligt sur. Jag fick ringa upp svararen och säga att jag ger mamma fullmakten och att dem ska ringa henne istället. Och för det andra, och ett stort andra; om det är krångel med aktivitetsersättningen, som innebär att jag inte får något, då kommer jag inte klara mig. Då har jag inget att betala hyran och räkningar med. Då blir det fan inte kul. För någon! Hoppas verkligen att det inte är något problem. Det hoppas jag verkligen. Det är rep senare idag med kören. På Berwaldhallen. Inte helt säker på hur man kommer dit, men det löser sig alltid. Det jag är nervös över är hur jag kommer klara det, har inte varit på kören på fem veckor eller så och konserten är på söndag. Sa jag att jag var nervös? Ehe. Nu ska jag kolla tv, sen får vi se. Läsa. /C
Råttbilder
Jag tänkte ta och lägga upp lite bilder på killarna eftersom tjejerna redan har varit uppe innan. Självklart finns det en massa bilder, men försöker välja ut de som jag tycker är bäst.
Stig <3
Stig <3
Stig sitter i mitt knä.
Tage är ute och går.
Tage <3
Kaj <3
Kaj på bordet.
Kaj och en nästan hel Tage.
Tage är på väg upp i fönstret.
Bill sitter i fönstret med min pusselsnigel.
Sen puttade fanskapet ner snigeln i backen >.<
Och sen bara satt'en där.
Så dära, det var alla killar utom en. Får räcka för nu. Blir det några promenader inom den kommande tiden så ska jag försöka fota då också.
____________________________________________________________________________
Fortfarande uppe
Men om man kanske borde ta och starta TV:n snart i alla fall, det kanske visas något bra. Eller om det skulle få bli en dusch eller ett bad istället. Men vem tusan som bryr sig om det, det vette gudarna.
Förresten, Oswald var ju jäkligt fin som pirat. Man kanske skulle leta både pirat och ridig stenålderspojkvän, va?
Blir nog en jäkla svårt uppgift, men shoot.
Fast det var ju det där med en gravid flickvän också, fast det säger jag inget om.
Jag lyssnar på lite smörig deppmusik som jag faktiskt tycker om. Så det så.
Lite problematiskt
Men just nu orkar jag inte bry mig överdrivet mycket, det var ju det där med sockret. Och min mjölk var för gammal , så jag kunde inte ta av den.
Jag vill bara sova egentligen, vem skulle kunna stoppa mig så att säga. Skulle vara han Oswald-kopian då, eller andra rukkstolskillen, men dem lär man ju aldrig se igen. Fast vi ska ju faktiskt gå i September igen, det skulle vara då. Tills dess måste jag bevisligen byta stil, jag passar inte riktigt in. I och för sig gjorde inte riktigt alla andra det heller, det var några som passade in ännu sämre. Skitsamma, jag orkar inte anstränga mig bara för några blickar. Benny-look-aliken tittade ju lite ändå. Så jävla lik Benny han var alltså, sjukt. Men han hette visst inte Benny, så det var väl inte han i alla fall då.
Jag vill verkligen inte vara ensam längre.
Men frågan är om jag vågar utsätta någon annan levande individ för mig själv?
Ulrika säger att jag inte ska tänka så, men det är mycket man inte ska göra. Jag vill i alla fall inte vara ensam längre, även om jag klarar det betydligt mycket bättre än vad jag först trodde att jag skulle göra. Snart ett år har det gått, och jag har fan klarat det!
Rockfestival
Vi var ju på festival igår, jag och Jenny. Stockholm Rock Out. I Gamla tryckeriet i Alvik, praktiskt nog. Så vi kunde gå både dit och hem. Nu var det ju i och för sig en kort festival, bara en dag, och vi såg inte ens alla spelningar, men det var helt schysst i alla fall. Vi såg Chris Laney, Veins of Jenna, Crashdiet, XYZ och några som hette Tiger Tailz eller nått sånt. Och det var ju helt okej, även om jag aldrig hade hört några utav dem tidigare, över lag. Sen har jag fotat Jenny och sångaren i Crashdiet, kramat sångaren i Veins of Jenna, hälsat på sångaren i Chris Laney, hälsat på merparten av XYZ (som förresten var på sitt första Sverigebesök ever) och lyckats samla på mig deras autografer. Och det var nog det. En man som jag inte minns namnet på också, en grym röst hade han i alla fall. Utöver det, hälsat på någon Janne som verkade hypnotiserad av Jenny, hälsat på Dennis i rullstolen, spanat en del på alla människor och fått en kram av någon random Oswald-look-alike, vilket inte gjorde mig något alls. Det var något utav det bästa, han var ju lik Oswald och lika kramig, och jag kan ana att han var trummisen som kom upp på scen tillsammans med Chris och den andra gubben. Det blev ju lite tjaffs med en gubbe, men i det stora hela, inkluderat onda fötter, så var det hela en riktigt schysst kväll! Sen sov Jenny över, och det var också skojsigt. Idag mår jag inte så vidare bra egentligen, huvudet värker och sockret lever sitt eget liv. Men vi har ändå varit ute på en promenad längst Alviks strand och Äppelviken, vilket var trevligt. Och så var Cess med också, min albino. Hon låg mest och sov i tröjärmen. Det var rätt mysigt, även fast jag trodde att det skulle bli jobbigt. När Jenny hade åkt gick jag över till Anna och gick ut med Jinx och Shiva. Det är alltså katterna. Blev mest att stå stilla och prata istället för att gå med katter. Antalet bokstäver tar slut nu, men fick ur mig lite.
'et funka!
Men jag ska ta och byta kläder nu, ska ner till Donken för dagen efter-mat med Jenny. Hon sov ju över här, jupp jupp. Så då kanske det blir någon mer bild eller så. Det är ju lätter med SMS än med en dator. Det är i alla fall vad jag tycker i dagsläget, så det så.
Mmsbloggande
Testar om det funkar att mms nu igen. Om det gör det blir jag glad.
