Det var så mycket enklare när det bara var Kobojsaren och "Kom änglar". Då var trånande efter någon som man aldrig kan få något som kittlades i magen och rakbladssår var någon form av gemenskap. Du räddade mig och jag räddade dig. Och trånandet fortsatte i flera år samtidigt som andra både kom och gick. Du försvann men jag vågade aldrig släppa mitt krampaktiga tag om dig. Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
Att längta efter någon omöjlig gjorde inte lika ont i magen då, det kändes bättre. Alla behöver en omöjlig längtan. Min längtan dog när du blev tillgänglig, med spriten i din kropp och händer under tröjan. Den jävligaste stunden i livet var den när du gick.
Jag suktar efter dig i hemlighet. Aldrig har arkeologi varit hetare.