Ibland förstår jag mig på hur andra människor fungerar. Inte hur jag själv fungerar heller. Om det blir något missförstånd t.ex. Är det jag som är för dum för att fatta eller han/hon som har gett en dålig förklaring? Dåligt exempel kanske. Men som telefonen på kattstallet. Jag svarade och bad personen på andra sidan att hänga kvar medan jag hämtade hjälp. Då får jag en tillsägelse om att man inte får lägga ifrån sig just den telefonen för att den slår av då. Sätt upp en lappjävel då för fan! Eller var det jag som hade missuppfattat något som jag aldrig hade fått veta?

Eller det här med färgstegar i poker och sånt. Det finns TVÅ färger. Men sen när man har fått stege i rött, ja då är det fel för att man måste ha antingen hjärter eller ruter! Då är det ju förbövelen inte stege i färg! Då är det stege i ruter eller hjärter och inget annat.

Eller klassikern med skorna av renskinn. Det kan väl inte bara vara jag som kopplar att skorna borde göras av den del av renen som motsvarar dennes skor? Jag menar, det är väl glasklart.

Och den med pälsarna som vi diskuterade om i Svenska B. Det var alltså miljöfarligt att använda fuskpälsar och då skulle man försöka komma fram till hur man skulle lösa det. De flesta tjattrade om att man skulle använda äkta päls istället även fast inte det heller är det bästa. Det var visst bara min lampa som fungerade utöver lärarens - använd inte päls alls dådå!

Egentligen kan man väl säga som så att jag undrar om det bara är jag som tänker så, om det är typiskt aspigt eller om alla går i de tankarna då och då? Jag blir lite tokig av sånt. Att inte veta om det är jag som fungerar "fel" eller tänker fel eller om det är sånt som inträffar för alla.
Det blev lite luddigt i huvudet nu. Hade så mycket som jag tänkte på att det blev kortslutning. Trist. Det får väl vara det om det då.

Jag vill bara säga att jag vet att jag är en svår person att ha och göra med. Det blir lätt galet och fel. Ledsamt, argsint och surt. Men det är aldrig med min mening att det ska bli så. Jag kan liksom inte hjälpa det, det går per automatik, lever sitt eget liv. Jag menar aldrig att vara jobbig och svår, berätta för mycket när jag kanske borde ligga lite lågt istället. Det är inte med flit, jag lovar. Min psykiska ohälsa är i vissa fall en ond cirkel, jag vet det. Men försök att förstå att jag gör så gott jag kan för att bryta den. Världen mår dåligt, jag vet att det inte bara är jag.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det, men ändå. Det är inte för att försvara mig, snarare för att kunna mötas på halva vägen.
För den som kan hända skulle vilja veta så kan jag briljera med att jag varken har skurit mig, tagit överdoser eller blandat tabletter med sprit sedan första måndagen efter påsk, och bara blivit full två till tre gånger sedan dess. Vad hände med att se till framstegen istället för snedstegen?

Usch, nu har jag pladdrat så där mycket igen. Men what the heck, den friheten tar jag mig. Mitt liv, mitt snack.