It's like you're a drug
It's like you're a demon I can't face down
It's like I'm stuck
It's like I'm running from you all the time
And I know I let you have all the power
It's like the only company I seek is misery all around
It's like you're a leech
Sucking the life from me
It's like I can't breathe
Without you inside of me
And I know I let you have all the power
And I realize I'm never gonna quit you over time

It's like I can't breathe
It's like I can't see anything
Nothing but you
I'm addicted to you
It's like I can't think
Without you interrupting me
In my thoughts
In my dreams
You've taken over me
It's like I'm not me
It's like I'm not me

It's like I'm lost
It's like I'm giving up slowly
It's like you're a ghost that's haunting me
Leave me alone
And I know these voices in my head
Are mine alone
And I know I'll never change my ways
If I don't give you up now

It's like I can't breathe
It's like I can't see anything
Nothing but you
I'm addicted to you
It's like I can't think
Without you interrupting me
In my thoughts
In my dreams
You've taken over me
It's like I'm not me
It's like I'm not me

I'm hooked on you
I need a fix
I can't take it
Just one more hit
I promise
I can deal with it
I'll handle it, quit it
Just one more time
Then that's it
Just a little bit more to get me through this
I'm hooked on you
I need a fix
I can't take it
Just one more hit
I promise I can deal with it
I'll handle it, quit it
Just one more time
Then that's it
Just a little bit more to get me through this

It's like I can't breathe
It's like I can't see anything
Nothing but you
I'm addicted to you
It's like I can't think
Without you interrupting me
In my thoughts
In my dreams
You've taken over me
It's like I'm not me
It's like I'm not me

Att ha ett specialintresse, det kan verkligen bli ett beroende. Man lär sig allt om det. Andas det. Lyssnar till det. Lever det. Gör vad man behöver göra för att ständigt få mer, ständigt kunna allt. Man måste vara bäst. Det duger inte att kunna lite, att veta lite så där halvt, nej, man måste veta allt. Det kan vara pinsamt, skamligt, dåligt. Det kanske inte går att berätta. Man kanske inte kan. Finns det verkligen någon som man kan berätta allt för? Jag kan inte. För att jag vet att det är dåligt. För att jag ännu inte har lyckats bli bäst. Vad är ett specialintresse när det visar sig att man egentligen inte kan något alls om det när sanningen ska fram? Jag är inte bäst. Men jag har kommit så pass långt att jag inte kan släppa det. Det har fått en egen plats inuti mig. Jag försöker släppa, försöker sluta, men det gör ont i magen. Jag kan inte släppa. Men för varje gång jag lyckas lära mig mer så tynger det också ännu mer. Det är som den där sista slatten i flaskan. Man vet att man inte borde ta den men man kan inte förmå sig att hälla ut den. Och precis sekunden efter att den har runnit ner i halsen, då kommer illamåendet. Ändå behöver man den.
Orka. Det gäller att vilja orka. Att våga vilja orka. Att stå emot. Vad är att föredra, illamåendet eller ångesten som kommer av att hälla ut det sista? Att gå framåt eller bakåt? Stå still? Jag sitter fast, det går inte att glömma det som redan varit. Jag ska inte säga vad jag vill eller inte vill göra. Förlåt. Jag borde inte ha sagt något alls.

Specialintresse. Jag som aldrig trodde att jag hade något.