Jag vet inte riktigt vad det är som händer, vad det är som pågår. Men något är galet och jag vet att det är mitt fel. Jag vet inte riktigt varför, men någon anledning finns det.
Jag önskar att ni kunde förstå att jag inte ljuger, men jag vet inte hur jag ska kunna bevisa det. Vi behöver prata. Öga mot öga. Så att ni/du kan se dem samtidigt, se sanningen i dem. Men det är 99,9 % risk att jag bryter ihop riktigt rejält. Alltså, RIKTIGT REJÄLT. Då vet jag inte vad som kommer att hända.
Jag skulle behöva "kartan" som Margareta har gjort så att jag kan visa den. Om du ser hur långt bort Em är till skillnad mot dig, att du faktiskt är närmast kärnan. Även om du inte tror på mig. Kanske slutet är nått, men det hoppas jag verkligen att det inte är. Jag ska bättra mig. Om du ger mig några guidelinjer om hur.

Om ärligheten ska fram så vet jag inte om jag har hamnat i någon form av psykos eller schitzofrent läge. Jag har minnesluckor under nätterna, drömmar som håller på att kväva mig. Vaknar minst en gång per natt av att jag skriker i en blandning av panik och ångest. Ibland tror jag att jag går i sömnen, kan vakna till av att jag står mitt i lägenheten och inte vet hur jag har kommit dit. Har hittat skräp i skåpen istället för i papperskorgen, glasögonen i soffan fast mobilen brevid kudden. Jag vet inte riktigt vad det är som händer inuti mig. Framför allt inte i huvudet.
Kanske försöker hjärnan behandla de former av traumatiska upplevelser som har hänt under de senaste veckorna; Ziggy mer död än levande, Oswalds giftemål, Freddies mammas död och min mammas då misstänkta hjärtattack. Och farfars död som fortfarande känns overklig.
Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det, men jag är rätt säker på att jag måste försöka göra det på egen hand för att inte förstöra för andra. Mina psykmonster skrämmer iväg folk och nu verkar de tyvärr löpa amok. Jag måste lyckas tygla dem, jag måste. Men på egen hand. På något osannolikt sätt. Jag måste.