Trött, men oförmögen till att sova. Ångestvärk i hela kroppen. Värk i tankarna. Vill sluta tänka, sluta känna. Behöver mer alkohol för att stänga av, dämpa. Ensam som bara den. Inom mig skriker en gäll röst att jag patetiskt nog antagligen förtjänar att vara ensam. Att det måste finnas något som jag har gjort fel. Hör Tonys ord inom mig; inte äta maten, inte andas luften. Inte göra något. Hur kan man bli så påverkad? Familjen blir påverkad. Känner ingen lust alls till att göra något dåligt. Inte skära, inte strypa, inte bränna. Inga tabletter. Inte dö. Tänker inte sjunka till den nivån. Men jag måste få mera alkohol. För jag behöver något. Kanske någon. Men vem? Jag vet inte. Vill inte veta. Vill trycka off och sedan hold. Paus. Bara en stunds paus. För att samla krafterna och komma tillbaks. Funderar på gymmet. Träna frenetiskt. Bli av med allt överflödigt äckel som sitter på mig. Slippa tänka. Slippa känna. Bedöva. Crawling in my skin, I become so numb. In the end it doesn't even matter. I become so numb.