På tisdag är det dags för min rektoskopi inne på kirurgin. Jag ser verkligen inte fram emot det och börjar redan få en kraftig ångest och oro inför det. Som om det inte var en tillräckligt jobbig undersökning så är läkaren manlig. Att vara ensam med en främmande man i ett isolerat rum är en av de saker som jag hyser störst avsky och rädsla över av allt. Rektoskopi. Man. Jag är livrädd. Det är försent för att begära ny läkare eller narkos nu. För att inte tala om omöjligt att begära båda delarna.

Men det är bra att de tar tag i i det. Det är i alla fall något. Att behöva acceptera att gå runt med återkommande rektala (?) blödningar känns inte roligt.
Jag vet inte om någon känner till tjejen som dog av "falska menssmärtor" för ett tag sedan? Hon dog av en dålig och försent utredd Endometrios. Endometrios är en lindrigare form av PCO:n som jag har. PolyCestisk Ovariesyndrom. PCO kännetecknas av bland annat ett dussintal cystor på var dela äggstock. Blödningar från rektum kan infalla i samband med menstruella blödningar i fall av Endometrios, och jag misstänker att det även kan göra det vid PCo eftersom att mina kraftigaste blödningar kommer i samband med mensen.
Den här tjejen dog med ett antal liter avföring i tarmen, något som givetvis hade gett henne kraftiga magsmärtor. Något som även det stämmer in på mig.
PCO kännetecknas utöver cystor även med bland annat övervikt (!), behåring (!), diabetes (!!!) och svårigheter/omöjlighet till att få barn (?).
Jag bryr mig inte om ifall det låter deprimerande, ledsamt eller tungt. Det är tungt. Min verklighet är tung. Förlåt. Men jag försöker.